fredag 3 juli 2015

”Vad döljer sig under ytan” - undervattenskränkningar i går och i morgon


Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02 


Live: 
https://www.youtube.com/watch?v=fDn1do2w3bc

 
Manus:
Paradoxalt nog kan vi vänta oss fler ubåtskränkningar i framtiden jämfört med Kalla kriget.
Vi har idag en annan säkerhetspolitisk geografi i Östersjöområdet.
Under det Kalla kriget var Baltikum en del av Sovjetunionen, idag är de självständiga stater och medlemmar i Nato och EU.
Det innebär att även om det tidigare hade inneburit fördelar för Nato att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för operationer mot Sovjet så var det inte absolut nödvändigt.
Idag är man förpliktigad att försvara de baltiska staterna – att Nato kan utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium har en avgörande betydelse för att alliansens säkerhetsgarantier skall vara trovärdiga.
Omvänt gäller att om Ryssland kan hindra Nato att använda svenskt luftrum och sjöterritorium så skulle eventuella ryska militära operationer mot Baltikum underlättas kraftigt.  
Skulle man kunna gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på Gotland och delar av fastlandet t ex Vikbolandet eller Blekinge skulle det vara svårt för Nato att operera på eller över Östersjön.
Ryssland skulle ha skapat en ”mur” bakom vilken man kan genomföra operationer i Baltikum.
Hur kommer ubåtskränkningarna in här?
Redan under det Kalla kriget var den ryska misstänksamheten mot Sverige stor. Skulle vi trots alla stolta deklarationer om neutralitet i händelse av krig i vår omgivning verkligen hålla oss utanför? 
Skulle Sverige med vapenmakt försöka hindra Nato att utnyttja svenskt territorium? Mycket tveksamt.
Bäst därför att trots allt förbereda sig för att genomföra operationer mot Sverige – vilket man gjorde.
En viktig del av dessa förberedelser var att försöka hindra den svenska marinen att operera i och från de svenska skärgårdarna. 
De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.
Bl a för att:
-        Förbereda minutläggning i farleder
-        Kartlägga våra mineringar som skulle kunna försvåra ryska operationer
-        Kontrollera hur effektiva våra sensorer och motåtgärder skulle kunna var i en krigssituation
-        Förbereda dolda landsättning av sabotageförband
En faktor som sällan nämns, men som ur sovjetisk synvinkel var minst lika viktig som att hindra svenska marina operationer, var att hindra den dåtida västtyska marinen att utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.
Den var beroende av ett litet antal extremt sårbara hamnar i södra Östersjön. Jag skulle vilja hävda att om den skulle kunna bedriva någon typ av uthålliga operationer så var förutsättningen att den kunde utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.  Det var ingen tillfällighet att man satsade på en sjöburen logistikorganisation som var oberoende av fasta hemmabaser.
Det här begrep självfallet de sovjetiska planerarna också.
De sovjetiska ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdarna under det Kalla kriget var därför lika mycket riktade mot Nato som mot Sverige. 
Att de sovjetiska misstankarna var befogade vet vi idag. Det är osannolikt att man i dag har annorlunda tankar om på vilken sida Sverige kommer att stå i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Snarare har de förstärkts, det samtidigt som Natos behov av att kunna utnyttja svenskt territorium ökat kraftigt.
Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt.
Alternativet i dag, precis som tidigare, är att utnyttja de svenska, och finska, skärgårdarna, vilka skulle ge mycket bättre möjligheter till en skyddad basering.
Genom att Nato idag är tvingat till att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar och där möjligheterna att göra det beror på att man har operationsfrihet på och över Östersjön så är optionen att kunna utnyttja de svenska skärgårdarna nu än viktigare än förr.
Omvänt gäller att fördelarna för Ryssland med att kunna hindra sådana operationer också blivit större.
Sammantaget; vi står sannolikt inför ökade undervattensaktiviteter i svenska vatten och paradoxalt nog, ju duktigare vi blir att jaga ubåtar desto större kommer incitamentet vara för Ryssland att bedriva undervattensverksamhet i svenska vatten.
Vill man kan man också dra slutsatsen att ju bättre vi är på att jaga ubåtar desto mer bidrar vi till Natos trovärdighet när det gäller att försvara Baltikum och därmed också till ökad stabilitet i Östersjöområdet.

                                                           *****


4 kommentarer:

  1. "De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.

    Bl a för att:

    - Förbereda minutläggning i farleder"

    Anser du att den här minutläggningen är i form av kärnvapen? Vad kan vi göra åt det? En sak är ju att låta varje örlogsfartyg löpa ut med ett antal distansminuters mellanrum. Är det för att vi förväntar oss kärnvapenmineringar som vi inte har minsvepare utan undervattensrobotar på minröjningsfartyg?

    "Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt."

    Måste Nato nyttja hamnar för att få iland sin utrustning och materiel? Det finns ju en anledning till att Amerikanarna i första hand planerar att deployera tunga stridsvagnar i Polen och Baltikum i fredstid, tror du inte?

    15 procent av världens stränder kan nås av en konventionell landstigningsfarkost. Hela 85 procent av världens stränder kan nås med en LCAC (Landing Craft Air Cushion).

    Amerikanarna har en operativ plan för när de ämnar att i mörker med hjälp av helikopterstöd smyga iland expedition units i form av LCAC:s med trupper och pansarfordon av typen AAV:s (Amphibious Assault Vehicles) från Amphibious Assault Ships.

    USS New York kan ta 14 AAV:s och ett dussintal andra fordon och annan utrustning. Den exakta listan är hemlig, men den större WASP-klassen kan släppa loss upp till 52 st. AAV:er med 840 stridsberedda marinsoldater. WASP-klassen har ett 8 454 m2 stort flygdäck, lika stort som ett hangarfartygs flygdäck. På uppdrag bär de över 25 helikoptrar av olika typer, samt kanske 5 Harrierplan. WASP-klassen kan även ta upp till 3 LCAC-svävare, som var och en kan frakta iland 68 ton materiel och män.

    Den övervägande modernare San Antonio-klassen, som USS New York tillhör, är gjord i ett mindre format för att kunna gå igenom Panamakanalen och den kan inte ta tillnärmesvis lika många Harrierplan och helikoptrar. San Antonio-klassen kan ta upp till 800 soldater.

    Fartygen kan även lyfta iland Haubitsar med hjälp av flottans största helikopter, en CH-53 Superstallion. Haubitsen väger 4 ton och kan slå ut mål på 25 km avstånd.

    AN/TWQ-1 Avenger, ett gummihjulsfordon, är USA:s favorit bland mobilt luftvärn mot lågtflygande motstånd.

    Ursäkta min långdragenhet.

    SvaraRadera
  2. Minsvepare drar svep efter sig och är därmed själva sårbara för mineringen. Självgående minsvep och minjaktsutrustning har inte de problemen.

    Att landsätta marininfanteri eller andra stridande förband över strand med svävare och helikopter må vara en sak. Det går bra även om det inte är lika effektivt som att använda en riktig hamn. Ro-ro fartyg tar betydligt mer last och fordon än landstigningsfartygen. Men att löpande ta iland underhåll över en strand – flera ton per soldat och dag – en strand som dessutom per definition är väldigt nära stridsområdet, är väldigt suboptimalt.

    SvaraRadera
  3. @Karlis N
    Du pekar på att betydelsen av svenskt territorium har ökat med balternas Natomedlemskap. Du verkar utgå från ett kommande storkrig där Nato avser genomföra en amfibisk operation mot Baltikum med utnyttjande av svenska skärgårdar som baser.

    Inför detta scenario måste ryssarna låta sina specialförband träna i baserna ännu mer än under kalla kriget.. Detta skulle vara så viktigt att de antas kompensera för svensk motverkan genom fler och vassare operationer. Vi står därför inför fortsatt rysk undervattensverksamhet, är tanken.

    Mot detta talar främst:

    A Ryska specialförband har pågående verksamhet i Ukraina som är viktigare än förberedelser för att säkra baser som kanske inte ens kommer att behövas.

    B Skulle Nato planera en amfibisk operation i efterhandsläge från svenska baser kan Ryssland hota Sverige med kärnvapeninsats. Mer effektivt än att avvärja med miniubåtar med begränsad uthållighet.

    C Rysslands strategiska mål är att hålla Sverige och Finland utanför Nato. Att träna förband där gynnar opinionen för medlemskap.

    Du framträder från Almedalen med Mikael Holmström på DN. Han påstår att ryska ubåtar går i ytläge tillsammans med annan trafik. De ryska övningarna har alltså redan börjat.

    Senast höll det på i över 10 år utan något övertygande bevis. Militära sensorer var ingen höjdare, skulle det visa sig. Allmänheten bidrog med över 6000 observationer men inget tydligt foto.

    Inte minst allmänhetens starka engagemang var en politisk tillgång. Vilket alla partier har insett. Särskilt som de, beroende på sekretess, inte får säga något om vad de tror om substansen.

    Nu tänker jag skriva något som skulle kunna vara rysk propaganda. Men faktiskt också är viktiga ingångsvärden för att på sikt kunna minska spänningen i närområdet:
    Jag tror att mer analys behövs kring tyska befolkningens låga uppslutning bakom artikel 5 i Natostadgan. Och hur den amerikanska presidenten resonerar om EU, som inte vill försvara sig självt, och inte har förutsett konsekvenser av östutvidgningen.

    Slutligen något om rationellt tänkande. Rysk militär vet att Nato är överlägset, skulle Sverige och Finland gå med så ökar skillnaden. Går Finland med ryker Gotland på stubinen om vi inte medger rysk fredstida framgruppering dit.
    Jag väntar på mer övertygande motiv för rysk undervattensverksamhet på din blogg. Kan inte FHS bidraga?
    Sune Thomsson

    SvaraRadera
  4. Tack Kristian för klargörandet om minsveparna.

    Vad jag förstår så kommer fartyg med ett djupgående på 9 m inte igenom Öresund. Man kan lasta ombord en hel del på ett stort RORO-fartyg men det får inte bli för djupgående. Som exempel kan nämnas att RORO-fartyget Ivan Gren kan transportera 13 Main Battle Tanks eller 60 Armored Personel Carriers. Den behöver ingen hamn. Hamnar så långt som 600 km bort är mera sårbara än tillfälliga urlastningsområden relativt nära fientligt område. Bara om ryssarna vet var urlastningen kommer att äga rum och när den kommer att äga rum vid ett tillfälligt urlastningsområde är det sämre. Förutsatt att man kontrollerar eget luftrum i Polen så blir förlagring kombinerat med en kustoperation i Polen kanske den bästa lösningen?

    Men ryssarna kan satellitspana. Jag har lärt mig om satelliter från FOA.

    SAR-satelliter är nog de enda satelliter som är tillräckligt bra för att söka över en större yta till sjöss. Förutom signalspaningssatelliter, men då krävs det att amerikanarna inte bibehåller radiotystnad. Dessutom så måste man pröjsa för att skjuta upp SAR-satelliter, som väger över 300 kg, och går i en låg omloppsbana och därför har en kort livstid då de bromsas upp av den tunna atmosfären som fortfarande finns på de banhöjderna SAR-satelliterna går i. Ryssland har förmåga att bygga och har skickat upp minst en SAR-radar i omloppsbana (för Sydafrikas räkning i december 2014).

    Upplösningen i asimutled är mycket bättre för SAR än för vanlig radar. SAR är sidstrålande eller sidtittande och fångar därför upp endast ’backscatter’ i.e. reflektioner från ojämna ytor. Graden av backscatter beror på flera faktorer, t.ex. belysningsförhållanden, materialets reflektionsegenskaper, strålningens polarisation samt våglängd. Spaning med SAR-system är oberoende av ljusförhållandena. SAR-satelliter emitterar själv radarstrålning och fångar upp den, och om det är ett bistatiskt/multistatiskt system så fångar en UAV/Aerostat upp radarstrålningen från satelliten alt. tvärtom. Mycket kraftigt regn dämpar radarstrålningen men annars spelar vädret ingen roll.

    SAR-satelliter låter sig nöjas med solpaneler som energikällor. Energin räcker till cirka 20 min. per omloppsvarv om cirka 90 minuter. Simuleringar på FOA (FOI) har visat att SAR går att störa, men för god verkan krävs i allmänhet att störsystemet finns i målspaningsområdet (i.e. i huvudloben).

    Med den moderna israeliska SAR-satelliten, IAI/ELTA - ELM-2070 - TECSAR, kan det från satellitutnyttjande till nedsändning av bilderna ta mindre än tre timmar.

    Med en satellit-tracker typ http://www.n2yo.com kan den intresserade följa var satelliterna är just nu.

    SvaraRadera