Kan Försvarsmakten använda mer pengar?

 Kan Försvarsmakten använda mer pengar? Att snabbt höja försvarsanslaget ytterligare med stora summor tjänar inget till, pengarna kan ändå inte upparbetas på något vettigt sätt. Argumentet har framförts i debatten i samband med hur och när försvarsanslaget bör höjas till två procent av bruttonationalprodukten. Jag tror argumentet är kraftigt överdrivet och ytterst bottnar i svårigheten att mentalt acceptera att vi lever i en ny verklighet. En verklighet som kräver ett annat sätt att tänka och agera än vad vi är vana vid.

Försvarsanslaget idag är ca 1,4 % av BNP.  Med det senaste tillägget på två miljarder som kommer att beslutas av riksdagen i närtid innebär det ca 79 miljarder kronor. I dagens penningvärde skulle 2 % av BNP innebära omkring 107 miljarder per år. Det vill säga mer än 25 miljarder extra per år om det skulle börja gälla från i år. Sammantaget ungefär 100 miljarder t o m 2025. I stort sett ett extra försvarsanslag utspritt på fyra år. Går det att på ett vettigt sätt förbruka så mycket pengar?

Många argument har förts fram varför det vore omöjligt. Det saknas infrastruktur, det är långa leveranstider på mycket av det som borde köpas, anskaffningsprocedurerna är tidskrävande, det saknas utbildad personal, det rimmar inte med liggande planering, en allt för snabb process riskerar till att leda till köp grundade på dåligt underlag och därmed till slöseri med pengar, mm. Alla synpunkterna låter i sig övertygande, ändå är det något som skaver. Speciellt om man börjar göra jämförelser med andra länder.   

För att ta några närliggande exempel. Polen fattade i dagarna beslut om att höja försvarsanslaget från planerade 2,2 % av BNP för 2022 till 3 % för 2023 och tiden därefter. Höjningen på 0,8 % av BNP på ett år är betingad av det ryska angreppet på Ukraina och fanns inte med i några planer. Polens BNP 2021 var ca 5875 miljarder kronor. Här gäller det alltså att skapa nya ”inköpslistor” och åtgärdskalendrar för i storleksordningen 45 miljarder kronor per år fr o m nästa år och framåt, utöver det som redan fanns i liggande planer. För svensk del skulle en motsvarande omedelbar höjning av försvarsanslaget, med 0,8 % av BNP, innebära ett tillskott på cirka 43 miljarder kronor bara för nästa år.

Lettland reagerade starkt redan 2014, då Ryssland annekterade Krim. Från 2015 t o m 2020 ökade det lettiska försvarsanslaget med cirka 160 %. Från 1 % av BNP till 2,3 %. En liknande utveckling skedde i Litauen där anslaget ökade från 1,1 % av BNP 2015 till 2 % 2019. Den 17 mars i år (förra veckan) beslutade Litauens regering att innevarande års försvarsbudget skulle ökas med 298 miljoner Euro (ca 3 miljarder SEK). Det innebar en höjning från 2,05 % till 2,52 % av BNP.

Den ryska invasionen av Ukraina har också lett till att kraftiga förstärkningar planeras av den tyska försvarsbudgeten. Tyskland spenderar idag ca 1,3 % av BNP på försvar. Den 27 mars angav förbundskansler Scholz att Tyskland skulle upp till nivån 2 % av BNP. Exakt hur och när det kan ske är något oklart med hänsyn till tysk lagstiftning. En första åtgärd är dock att skapa en fond (till del genom lån) på 1000 miljarder kronor för att snabbt kunna påbörja investeringar utanför den normala budgetprocessen. De 1000 miljarderna motsvarar ungefär två tyska försvarsbudgetar i dagens penningvärde (två svenska försvarsbudgetar skulle vara knappt 160 miljarder). Hur och i vilken takt pengarna ska användas är fortfarande oklart. Det kommer dock innebära stora investeringar i närtid för att avhjälpa många av de allvarliga brister som Bundeswehr har.

Det kan också vara av intresse att blicka bakåt till en period där Sverige genomförde en radikal och hastig upprustning. När oron började sprida sig i Europa mot slutet av trettiotalet började även Sverige öka sina försvarsansträngningar. 1938 förstärktes försvarsanslaget, då 148 miljoner kronor, med 70 miljoner kronor. Det innebar att anslaget ökade från ca 1,6 % av BNP till ca 2 % av BNP. Året därpå 1939, när andra världskriget utbröt, steg försvarsutgifterna till ca 6 % av BNP. Ytterligare något år senare var de uppe på närmare 12 % av BNP. Exemplet från beredskapstiden är självfallet bara till begränsade delar jämförbart med situationen idag då det bl a innefattar stora utgifter för beredskapstjänstgörande personal, mycket omfattande övnings- och utbildningsverksamhet mm. Dock, det skedde också en forcerad anskaffning av materiel och förnödenheter, omfattande infrastrukturåtgärder och också förändringar i existerande planer för i stort sett all verksamhet i Krigsmakten, varför det kan finnas skäl att försöka dra erfarenheter även från den tiden.

I generalerna Ehrensvärds och Douglas memoarer från den tidsperioden beskriver de hur det ofta var olika människors invanda föreställningsvärld, eller oviljan att frångå tidigare beslut, som var orsaken till att åtgärder fördröjdes, inte vidtogs överhuvudtaget eller genomfördes mot bättre vetande.

En allmänmänsklig svaghet tycks vara att även om omständigheterna radikalt förändras kan det ta tid innan människors referensramar flyttar sig tillräckligt för att mentalt acceptera de åtgärder som krävs. Ett exempel skulle kunna vara när försvarsledningen hösten 1939, grundat bland annat på analyser av det tyska polenfälttåget, begärde pengar av regeringen att få köpa etthundra stridsvagnar och bara fick medel till att köpa tjugo. Drygt två år senare fattade regering och riksdag beslut om att sätta upp tre pansarbrigader med 145 stridsvagnar i varje, varav huvuddelen skulle nyanskaffas.    

Likaså kan stelbenta, eller bara invanda, rutiner vara ett hinder för att snabbt anpassa verksamheten till en ny verklighet. Generalen Douglas redogör för två episoder där han lyfter fram hur konstigt och ovant det kändes för honom att sätta igång omfattande byggnadsverksamhet utan några detaljerade kostnadsberäkningar och att på eget ansvar hantera mycket stora summor pengar.

Generalen Ehrensvärd illustrerar oviljan att frångå existerande planer genom att peka på Göta livgardes nedläggning. Regementet lades ned i september 1939, några veckor efter att andra världskriget utbröt. Att så skedde grundade sig på 1936 års försvarsbeslut där det fastslogs att regementet skulle avvecklas. Göta livgarde återuppsattes 1942.

Sammantaget, debatten avseende hur svårt det skulle vara att använda pengarna på ett ändamålsenligt sätt om försvarsanslaget skulle höjas till 2 % av BNP tämligen fort, inom något eller några få år, känns konstgjord. Andra länders erfarenheter och agerande ger intrycket att problemen med tillväxt på något egendomligt vis främst tycks vara ett svenskt problem. Det är inte omöjligt, jag håller det t o m för sannolikt, att orsakerna till stor del är desamma som under upprustningen vid andra världskrigets början. Politikens referensramar har inte förändrats i samma takt som omvärldsförändringarna skett. Att snabbt avdela många tiotals miljarder till försvarsändamål känns konstigt, och att förändra regelverk för att gynna Försvarsmaktens verksamhet känns också udda. Det finns ingen mental beredskap att göra det, det tar emot. Liknande mentala hinder finns sannolikt hos berörda myndigheter ”vi kan väl inte begära sådana jättesummor, det kommer politikerna aldrig acceptera”,  ”det här måste beredas noga, vi får inte bli beskyllda för att inte ha torrt på fötterna när vi begär slantar för att köpa, vidta åtgärd, XX”, ”vi har ju regler för hur många befäl det ska finnas för verksamhet YY”, mm. 

Det är min övertygelse att Försvarsmakten tillsammans med andra totalförsvarsmyndigheter, med stöd av vissa regeländringar på politisk nivå, tämligen enkelt, visserligen under visst stånk och stön, skulle kunna upparbeta en snabb anslagsökning till 2 % av BNP. Säg fram till och med 2024. Det skulle, i en jämn trappa innebära ca 10 miljarders påslag varje år under tre år, totalt ca 60 miljarder kronor.

Avslutningsvis. Som omvärlden ser ut borde vi kanske fundera mer på hur snabbt nå 3 % av BNP till försvarsändamål, och ägna mindre tid och energi åt att analysera 2 % ur alla möjliga synvinklar. Ja, här syndar jag, men vi har ännu inte nått de två procenten.

                                                                              *****    

P.S. Min krönika i senaste Officerstidningen rör delvis samma tema, då med tonvikt på de mentala faktorernas betydelse för att snabbt kunna rusta.