Är det rätt frågor som diskuteras i de förhandlingar som nu pågår om det framtida försvarsanslaget storlek? Ska jag döma efter vad som framgår i media tycks diskussionen främst handla om priskompensation, hur finansiera överraskande fördyringar och viljan att göra ekonomiska åtaganden även bortom 2025. Ibland kopplas pengarna till ett visst materielsystem eller annan fysisk parameter, som man kan sätta en prislapp på. Väldigt sällan har jag dock hört eller sett några bedömningar kring vad olika ekonomiska ramar skulle betyda i operativa och strategiska termer – vilka uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa, vilka är vi beredda att avstå ifrån, vilka är konsekvenserna?
Redan Försvarsberedningens förslag har allvarliga operativa brister. Behovet av sjöfartsskydd på Västkusten för att säkerställa Sveriges försörjning, och möjligheterna att ta emot mer substantiell militär hjälp, tillgodoses inte. Där saknas fartyg. Förmågan att (eventuellt tillsammans med Finland) kunna möta ett angrepp mot övre Norrland är inte trovärdig med de fåtaliga styrkor som beredningen föreslår för den landsändan. Försvaret av Stockholm är minst sagt tunt. Två luftvärnsbataljoner räcker inte långt om man vill skydda flygbaser, kritisk civil infrastruktur, huvudstaden och områden viktiga för att ta emot hjälp. Bara för att nämna några exempel. Beredningen har dock tämligen tydligt beskrivit kopplingen mellan sina förslag och vad man vill uppnå med dem. De avvägningar som gjorts hänger ihop, även om vissa länkar i kedjan är skrämmande svaga.
Att som nu främst diskutera X, Y eller Z miljarder i ena eller andra riktningen är därför måttligt meningsfullt, till och med farligt, om det inte tydligt kopplas till hur vår operativa förmåga påverkas. Något som oftast också har strategiska implikationer. Vad betyder en förändring i ekonomin på ett eller annat sätt för möjligheterna att lösa en viss uppgift? Hur påverkar det i förlängningen andra viktiga faktorer som bidrar till möjligheterna att försvara Sverige?
Exempelvis. Vad skulle en minskning av antalet lokalförsvarsbataljoner innebära för våra möjligheter att hålla förbindelserna till Trondheim öppna? En viktig reservförbindelse för såväl svensk som finsk försörjning, som för att kunna ta emot hjälp? Något som i sin tur kan påverka våra möjligheter att försvara andra delar av Sverige, eller bidra till att öka Finlands uthållighet. Vad innebär det om vi avstår från kryssningsrobotar till JAS när det gäller möjligheterna att bekämpa ryska installationer på andra sidan Östersjön, eller i områden som angriparen tagit? Hur kan det påverka en rysk kostnads- och intäktskalkyl när det gäller att gruppera luftvärnssystem på Gotland? Hur påverkas Natos vilja, och möjligheter, att hjälpa oss om vi inte stärker försvaret av södra Sverige? Det måste ju finnas någon att hjälpa innan det är för sent.
Det är de säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenserna av olika ekonomiska nivåer som borde vara det centrala i de försvarspolitiska förhandlingar som just nu förs. Vad vill vi att Försvarsmakten ska klara av och varför? De självklara frågorna vid varje utspel om att ta bort, eller lägga till, ett antal miljarder borde vara: ”Vilka operativa uppgifter innebär det att vi kan lösa, eller medvetet avstår från att kunna lösa?” och ”Vad innebär det för vår såväl som våra grannars säkerhet?”.
Den senare frågan är inte minst viktig när det kommer till nordiskt och europeiskt försvarssamarbete. Viljan att samarbeta med Sverige, må det vara att köpa svensk försvarsmateriel, ha gemensam operativ planering eller något annat, är en nytto- och förtroendekalkyl: ”Om vi hjälper till med A, kan då Sverige hjälpa oss med B?” eller ”Vågar vi göra oss beroende av Sverige i ett eller annat avseende?”. Tro inget annat än att svenska försvarsbeslut läses ytterst noggrant även i våra grannländer.
Här vill jag direkt föregripa ett eventuellt motargument. ”Operativa frågor kan man inte diskutera öppet, det skulle ge en eventuell angripare insikt i vad vi kan och planerar för”. Argumentet är helt irrelevant, kamraterna i generalstaben i Moskva, eller i våra grannländers högkvarter, har minst lika god förmåga som vi själva att dra slutsatser om vilka operativa uppgifter en försvarsmakt med ett visst innehåll kan lösa. Dessutom, just att en eventuell angripare kan bilda sig en uppfattning om våra förmågor är grunden för att Försvarsmaktens ska lösa sin viktigaste uppgift, att verka avskräckande. Att vissa eventuella svagheter, eller styrkor, som kan döljas, t ex tillgången på någon typ av ammunition eller radarprestanda ska hemlighållas är en självklarhet. Men att inte diskutera de operativa effekterna av att ha tre, fyra, eller fem brigader, sju, nio eller tolv korvetter, två, tre eller fyra radarspaningsflygplan är bara missriktat hemlighetsmakeri.
Här kan man även anföra en demokratiaspekt. Hur ska medborgarna kunna bilda sig en uppfattning om det försvar de betalar för kan lösa de uppgifter som de förväntar sig? Det är inte utan att tankarna går till dagens pandemikris och de uppenbara bristerna i beredskap i olika avseenden, som få tycks ha varit medvetna om. Det räcker inte med att säga ”Vår beredskap är god”.
Min förhoppning inför de avslutande (kanske) förhandlingarna inför försvarsbeslutet är därför att få höra debatter och argument av typen: ”Hur säkerställer vi möjligheterna till importsjöfart på Västkusten, till det krävs…, eller ska vi avstå från den förmågan?”, ”Om vi ska kunna hålla ryggen fri åt Norge på Nordkalotten, och där även vara beredda att stödja Finland, vad krävs för det?” eller ”Där går det inte att stryka ett enda öre, då faller hela idéen om att kunna bidra till försvaret av Åland”.
Det är hög tid att diskutera och tydligt redovisa: vad får vi för pengarna, relaterat till olika uppgifter Försvarsmakten då kan, eller inte kan, lösa. Vilka säkerhetspolitiska konsekvenser kan det innebära?
*****
@neretnieks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar