I går, den 19 juni, presenterade Moderaterna en
försvarspolitisk rapport https://moderaterna.se/ett-starkt-forsvar-att-sakra-sverige
med den inriktning som partiet avser driva i Försvarsberedningens fortsatta
arbete. Här en kort recension.
Rapporten innehåller många bra förslag men saknar inte
brister, en del allvarliga sådana.
Det är inte svårt att dela åsikten att Totalförsvaret (både
dess militära som civila delar) måste stärkas och att det måste ske i
internationell samverkan. Att rapporten tydligt anger ett 2 % mål (av BNP) för
försvarsutgifterna och förespråkar såväl en Natoanslutning som ett fördjupat
europeiskt samarbete är därför glädjande.
Ett viktigt konstaterande i rapporten när det gäller
försvarsmaktens ekonomi, förutom att den måste kraftigt förstärkas på sikt, är
att det också måste tillföras medel i närtid. I storleksordningen 18 miljarder
fram till 2021, det för att förverkliga försvarsbeslutet från 2015. Det är ju
den plattform som nästa försvarsbeslut förutsätts bygga på.
Det är bra att behovet av kvalificerad egen
försvarsforskning och möjligheter att exportera försvarsmateriel påpekas.
Vår förmåga att möta olika typer av cyberhot måste öka.
Likaså måste regeringens möjligheter att utöva effektiv ledning vid kriser
eller i värsta fall krig stärkas. Förslagen om att inrätta en central
samordningsfunktion för cybersäkerhet och en krisledningsfunktion i
statsrådsberedningen är därför välkomna.
Flera av de konkreta förslagen som rör försvarsmaktens
inriktning är också nödvändiga åtgärder för att återskapa ett trovärdigt
försvar. T ex behovet av en marin närvaro på Västkusten, en utökad
basorganisation för flygvapnet, återskapandet av en fungerande logistik och
ledningsorganisation för att kunna försvara Sverige, prioriteringen av
förbandstjänst för officerare, utnyttja och utbilda värnpliktiga med speciella
kvalifikationer till ”cybersoldater” mm.
Även om rapporten till stora delar kan ses som en god
inriktning för framtiden så har den några förvånande, i vissa stycken ytterst
förvånande, brister.
Den mest uppenbara är att Nordkalotten inte tycks existera
som ett strategisk och operativt problem som kan vara helt avgörande för
Sveriges säkerhet. Det är främst norska (och Nato) sjö- och flygstridskrafter
baserade i Nordnorge som skyddar förbindelserna till Skandinavien genom att
tidigt möta ryska marin- och flygföretag som utgår från Kolahalvön. En
grundläggande förutsättning för att de ska kunna operera är att Sverige och
Finland håller ”ryggen fri” för dem. Det vill säga att vi har en trovärdig
försvarsförmåga i Övre Norrland. Den komponenten saknas helt i rapporten.
Möjligheterna att ta emot förstärkningar och säkerställa landets försörjning måste
ses i ett avsevärt större sammanhang än att bara öka vår förmåga på Västkusten
(vilket också måste göras).
Ett likartat förbiseende gäller också vårt bidrag till
Finlands försvarsförmåga. Något som rimligtvis är ett vitalt svenskt intresse.
Finlands försörjningsmöjligheter och att ta emot stöd om sjötrafiken i
Östersjön inte kan upprätthållas (vilket är ganska osannolikt) är helt beroende
av transporter genom Sverige. Landvägen genom Övre Norrland och/eller över
Bottenhavet. I det första fallet sammanfaller vårt behov av militär förmåga med
det som krävs för att hålla ”ryggen fri” för Norge. I det andra fallet ställer
det höga krav på svensk marin förmåga för bl a ubåtsjakt i Bottenhavet och
amfibieförband för att kunna bidra till försvaret av Åland. Resurser som lyser
med sin frånvaro i rapporten.
Ett specifikt förslag i rapporten som är ägnat att väcka
viss förvåning är tanken att göra Hemvärnet till en egen försvarsgren. Som
förslaget beskrivs där Hemvärnet ska ges liknande uppgifter (territoriell
ledning, kvalificerade försvarsuppgifter), likartad utrustning (granatkastare,
luftvärns- och pansarvärnsrobotar) och därmed rimligtvis också måste ges samma
utbildning som vissa arméförband så framstår tanken som något oklar. Ska vi ha
två arméer med dubblerade lednings-, logistik-, utbildnings-, m fl funktioner? Dessutom,
redan idag har vi tämligen svårhanterliga ”försvarsgrensstrider” mellan Armén,
Marinen och Flygvapnet, ska vi nu komplicera utvecklingen av Försvarsmakten
ytterligare med att skapa en ”försvarsgrensstrid” inom markstridsfunktionen? Att
tro att en sådan inte kommer att uppstå är nog att bortse från såväl empiri som
den mänskliga naturen. Knappast något som kommer att bidra till en ökad
operativ effekt.
Det finns självfallet ytterligare förslag i rapporten som
kan diskuteras som t ex: varför uppsättandet av den tredje brigaden i armén
inte skulle kunna vara genomfört till 2025, om inte antalet ubåtar också borde
påverkas av den nytta de skulle kunna göra för att bidra till försvaret av
Finland eller hur stort antalet krigsflygbaser egentligen borde vara för att
säkerställa en effektiv spridning. Det är dock saker som kan regleras efterhand
som förslagen börjar implementeras – det viktiga är att komma igång så fort som
möjligt.
Den historieintresserade kan också
reflektera över formuleringen på sidan 13 i rapporten ”Det är troligt att ett eventuellt väpnat angrepp bara kommer att vara
under en kortare period”
Historiskt sett ett av de vanligaste
antaganden som legat till grund för länders krigsförberedelser, stormakter som
småstater – ett antagande som oftast visat sig vara fel, utomordentligt fel
dessutom. Uthållighetsaspekten kanske därför också borde ha ägnats lite mera
uppmärksamhet - militärt som civilt.
Avslutningsvis. En i många stycken bra rapport men som hade
tjänat på om den hade varit tydligare med ”det här vill vi”. Nu lämnas alltför
många frågor öppna med formuleringar som utredas, studeras och undersökas. Även
om många frågor är komplexa så är det säkerhetspolitiska läget idag sådant att
risken med ett och annat felbeslut är avsevärt mindre än att skjuta upp beslut
i väntan på det perfekta beslutsunderlaget.
*****