Militärt försvar – fredsbevarande?

I dessa dagar när diskussionens vågor går höga om hur många miljarder som behövs för att skapa ett trovärdigt försvar kan det finnas skäl att titta tillbaka i historien vad det innebar för Sverige att ha ett bra, eller dåligt försvar, när det var oroligt i omvärlden vid tidigare tillfällen.

Nedan ett föredrag jag höll i november om hur försvaret vid dessa tillfällen eventuellt bidrog till att hålla oss utanför olika konflikter, alternativt ökade eller minskade andra makters vilja att hjälpa oss. 

Analysen sträcker sig från Krimkriget till och med Kalla kriget, där kanske erfarenheterna från andra världskriget och det Kalla kriget, främst då hur andra makter bedömde att Sveriges försvarsförmåga påverkade den totala bilden i Östersjöområdet, kan vara av intresse även idag.

                                                                 **

Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman, excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar

Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.

Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vårt närområde.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.

 

Krimkriget

Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.

Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.

Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

- Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.

- Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans

uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

- Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.

- Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade anfallsförband.

- Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.

- Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.

 

Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.

Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.

Avslutning

Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.

Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.

 

                                                          *****

Tack för uppmärksamheten