onsdag 8 november 2023

”Allt för krigsförbanden”

 

Inlägget är också publicerat på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg den 28 oktober 2023. 

Devisen ”Allt för krigsförbanden”[i] var ledstjärnan för den sannolikt mest genomgripande och förmågehöjande process som Försvarsmakten genomgick under Kalla kriget. Den var styrande för den reform som general Bengt Gustavsson, ÖB 1986–1994, genomdrev under namnet VI 90 (Verksamhetsidé 90). En reform som innebar att krigsförbanden kaderorganiserades[ii] och att krigsförbandscheferna gavs ansvaret för förbandens krigsduglighet och utveckling. Deras därmed ökade möjligheter att styra bemanning, utbildning och materielomsättning bidrog till en radikalt ökad krigsduglighet hos förbanden. De som främst berördes var brigadcheferna (motsv), men reformen fick följdeffekten att även bataljon- och kompanichefer blev djupt engagerade i sina förbands status och utveckling - mitt förband, mitt ansvar.  ”Men jag ska ju ha en Krigsbro 4 i mitt mobiliseringsförråd, borta, var är den? Jaså, utlånad till 6. kompaniet på grundutbildningsbataljonen, ok då vet jag var jag ska hämta den vid en beredskapshöjning”.[iii]

Skälet till att begreppet myntades, och fick ett så starkt genomslag, var främst den förändrade hotbilden, där det överraskande angreppet blev styrande. Något som krävde att förbanden måste kunna sättas in snabbt, utan tidskrävande förberedelser. Brister i den ekonomiska uppföljningen, komplicerad styrning av produktionen och otydliga ansvarsförhållanden med åtföljande brister i förbandens krigsduglighet underströk också behovet av en radikal reform.

Reformen genomfördes på förvånansvärt kort tid, ungefär tre år från det att tankarna presenterats till det att Riksdagen fattat beslut, och implementeringen påbörjats på stor bredd. Den grundläggande inriktningen gavs i ÖB programplan 89–92 som hade föregåtts av delutredningen FU 88 (Försvarsmaktsutredning 1988).

Var i bestod då förändringarna? Här några utdrag ur FU 88 som borde ge en känsla av andemeningen i reformen:[iv]

”Förutsättningen för en förändring i denna riktning är att krigsförbanden sätts i centrum för verksamheten. De måste vara grunden och utgångspunkten för försvarsmaktens organisation. Krigsförbandens beredskap och duglighet i vid bemärkelse skall därför vara det centrala för försvarsmaktens verksamhet i fred.”

”Ett viktigt syfte, utöver de tidigare nämnda, med en kaderorganiserad försvarsmakt är att stärka krigsförbandschefernas ställning. Om de skall kunna utöva sitt ansvar och tillgodogöra sig ökade befogenheter och resurser så krävs att de på alla nivåer återfinns där verksamheten bedrivs i fred. Inom armén måste av det skälet bl a brigadchefernas ställning och ansvar stärkas.”  

”Ändamålet med decentralisering och delegering är att, som en del av ledningsutvecklingen, skapa ett system där uppgifter och problem löses på, eller så nära som möjligt, den nivå där de föreligger. Ett sådant system ger stort utrymme för kreativitet och initiativ på alla nivåer.”

”Den som ger uppdragen måste klart formulera mål och ramar för verksamheten, men skall begränsa antalet styrande regler till det absolut nödvändiga. Inom dessa ramar har den som tar emot ett uppdrag frihet att själv välja metod, anpassa organisationen, samt att göra avvägningar och prioriteringar för att nå uppsatt mål.”

Hur radikal reformen var framgick inte bara av den nya inriktningen för hur produktionen skulle styras och organisationen utvecklas, utan att även budgeterings- och planeringssystemet, FPE, anpassades till det nya sättet att bedriva verksamheten i fred.

”Då kaderorganisationen införs måste FPE-systemets tillämpning anpassas till denna. Uppdragen ska ges i sk krigsförbandstermer dvs de skall ange den verksamhet i fred som krigsförbanden måste bedriva för att upprätthålla beredskap och krigsduglighet.”[v]

Parallellt med Försvarsmaktsutredning 1988 arbetade 1988 års parlamentariska försvarskommitté (kan jämföras med dagens försvarsberedning) med att se över bl a Försvarsmaktens framtida volym och struktur. Kommittén tog fasta på ÖB förslag om att ge krigsförbandscheferna ett större ansvar i fredsproduktionen. Man utvidgade även analysen av det existerande ledningssystemets brister till fler faktorer än de vilka ÖB programplan angav.  

”Överbefälhavaren har i FU 88 föreslagit en genomgripande förändring av produktionsledningen, där chefer för högre krigsförband redan i fred ges ett stort och entydigt ansvar för den verksamhet som bedrivs för att upprätthålla förbandens beredskap och krigsduglighet.”

”En väsentlig förklaring till bristerna i försvarsplaneringen torde stå att finna i sådana organisationssociologiska faktorer som har att göra med parternas agerande. Det planeringssystem som försvaret har idag skapades i den rationalistiska och delvis mekanistiska anda som präglade 60-talet. Att förstå och ta hänsyn till också de organisationssociologiska fenomenen framstår nu som en nödvändig komplettering.”[vi]

Kommitténs slutsats, att systemet borde förändras så att krigsförbanden sattes i centrum, delades av regeringen och blev också förslaget i den proposition som förelades och godkändes av Riksdagen.

”Kommittén anser att den av överbefälhavaren föreslagna inriktningen, att krigsförbandscheferna skall ges större ansvar för utvecklingen av sina förband skapar bättre förutsättningarför att förbandsomsättningen sker med erforderligt hänsynstagande till förbandens krigsduglighet än nuvarande system. Jag delar denna uppfattning.” [vii]

Inriktningar från ÖB och regeringen är naturligtvis viktiga när det gäller att beskriva verksamheten, men vad innebar det att som krigsförbandschef agera utifrån den nya verksamhetsidén? Jag bad en brigadchef från den tiden lyfta fram några aspekter på ”VI 90-miljön”.

Överste Lars Josefson, chef Älvsborgsbrigaden:

”Som chef för Älvsborgsbrigaden kunde jag ägna en stor del av min tid till krigsförberedelsearbete, då min ställföreträdare i egenskap av utbildningschef och tog hand om det mesta som rörde grundutbildningen.

Mina DUC (Direkt Underlydande Chefer), sex bataljonchefer och fem fristående kompanichefer, la också mycket tid och kraft på sina enheter. Under en vår- respektive höstvecka redovisade de såväl personal- som materielläget vid sina enheter för brigadchefen med stab. Därefter fick olika stödfunktioner, t ex materielenheten, uppgifter att lösa.

Årligen hade jag också två krigsplaneringsveckor med stab och DUC. Mina bataljonchefer tjänstgjorde oftast på regementet och hade täta kontakter med sina kompanichefer. Någon helg per år hade de också samling av sin chefspersonal, då även reserv- och värnpliktiga officerare deltog.

Som brigadchef "ägde" jag huvuddelen av brigaden.  Av utbildningsrationella skäl fanns det dock undantag. Min haubitsbataljon, t ex, sattes upp och utbildades av A 9. Detta krävde ett nära samarbete mellan mig och ledningen vid artilleriregementet. Som ett litet exempel på hur samarbetet fungerade: en dag blir jag uppringd av chefen A 9 som berättade att min artillerichef vid brigaden var på väg mot en ny krigsbefattning. Han föreslog då en annan major för uppgiften, redogjorde för hans CV, och frågade det var acceptabelt för mig. Jag besökte också A 9 vid några tillfällen för att följa utbildningen av de delar av min artilleribataljon som då utbildades där.

Mina egna erfarenheter av VI 90 som chef för MekB 18 på Gotland liknar mycket de som redovisas ovan, möjligtvis med tillägget att jag hade det enklare. P 18, A 7 och LV 2 var samlokaliserade på Visborgs slätt utanför Visby, med Militärkommando Gotland som närmaste granne. Att snickra ihop koordinerade personal-, utbildnings- och omsättningsplaner kunde göras över en kopp kaffe på mässen, kanske inte riktigt, men närapå.

Här en liten anekdot för att beskriva friheten i hur att anpassa utbildningen till nya tankar.

När jag tillträdde som brigadchef upptäckte jag att grundutbildningsbataljonen på P 18 inte deltog i ”Pansarövningen” på Revingehed som arrangerades av PS (Pansartruppskolan) under april månad varje år. Jag kontaktade chefen PS och frågade varför det var så. Han svarade att P18 var välkommet, bara vi tog oss dit. Det här skedde på hösten. Efter att ha kontrollerat med chefen för Gotlands Militärkommando och Milostaben i Strängnäs om det var godtagbart ur beredskapssynpunkt att vi lämnade ön under fjorton dagar på våren samlade jag kompanicheferna (det var ju de som i praktiken hade pengarna i form av; körmil, förbandsövningsdygn, övertid, ammunition etc) och frågade om de hade lust att åka till Skåne på vårkanten. Förutsättningen var att de under vinterns övningar kunde spara lite slantar för att finansiera transporten av bataljonens personal, stridsfordon och bilar till Skåne. Övriga kostnader var ju ungefär lika med vad en redan inplanerad bataljonsövning, vid samma tid, på ön skulle kosta. Jodå, kompanicheferna gjorde sitt - vi hyrde en färja och åkte till Skåne, och fick därmed möjlighet att i brigads ram öva med och mot andra pansarbataljoner.  

Reformen skapade också en stämningsförändring så att även sedan tidigare existerande rutiner genomfördes med större energi och allvar. Exempelvis, de av tradition obligatoriska krigsplanläggningsveckorna i armén varje år, alltid vecka 23 och 24, blev än heligare. Ve den befattningshavare på en stab eller skola som försökte planera in en konferens, utbildning eller något annat som störde krigsförbanden de veckorna – han fick skämmas, och blev i tydliga ordalag beordrad att hitta en annan tidpunkt. Även rekryteringsprocessen påverkades. Visserligen hade det alltid varit så att det var regementena som valde ut vilka som skulle skickas till Karlberg, för att sedan återkomma till förbandet som officerare. Men även här påverkades processen av den förändrade mentalitet som kaderorganiseringen ledde till. Självfallet hade kompani- bataljon- och brigadchefer alltid lagt stor vikt vid att välja ut lämpliga kandidater, men nu förstärktes det hela av den mycket påtagliga känslan ”det är ju blivande chefer i mitt eget (eventuellt min efterträdares) krigsförband som jag nu skall välja ut – är NN en blivande stridsvagnskompanichef som jag vill ha i min bataljon?”. 

Visserligen genomfördes VI 90 i en annan miljö än dagens, men kanske finns det ändå några idéer, som såväl försvarsberedning som Försvarsmakten skulle kunna plocka upp, om hur man genom att ändra ansvarsförhållanden och fredsrutiner kan öka organisationens effekt i krig – nu när vi åter bygger en försvarsmakt avsedd för storskalig strid mot en kvalificerad motståndare.

                                                                 *****

Karlis Neretnieks



[i] Även om det är oklart vem som ursprungligen myntade devisen så var det generallöjtnant Erik G. Bengtsson, arméchef 1984-1990, som gjorde det till ledstjärna för arméns verksamhet.

[ii] Kaderorganisering innebar att alla krigsförband gavs ett litet skelett av ständigt tjänstgörande personal som skulle följa upp förbandets status, t ex bemanning, olika delars utbildningsståndpunkt, tillgång och skick på materielen i mobiliseringsförråden och planera förbandets utveckling. På kompaninivå kunde det röra sig om någon enstaka person, vid en bataljon oftast bataljonchefen plus någon eller några medhjälpare, på brigadnivå brigadchefen med delar av sin stab.

[iii] Krigsbro 4 var en snabbt byggbar dikesbro med 15,2 m spännvidd och som bar 50 ton. Den fanns organisatoriskt vid pansarbataljonerna.

[iv] Citaten är utdrag ur ÖB Programplan 89 - 92/FU88 sid 25-27

[v] Ibid

[vi] SOU 1989:46 Arméns utveckling och försvarets planeringssystem : delbetänkande

[vii]  Proposition 1989/90:9, sid 12 (”Jag” i detta sammanhang är försvarsministern som i propositionstexten är den som föredrar propositionen för regeringen).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar