tisdag 12 mars 2019

Arméövning Northern Wind 2019 – storstrategi, inte bara svenskt egenintresse




Nästa vecka, 18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka 10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.

Varför detta stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt uppe i norra Sverige?

Svaret är att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.

I och med att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.

Rysslands medel att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut i Atlanten.

De Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.

Ur rysk synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt, också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Det främsta hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva ”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.

Att besätta stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.

Ett ur svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato, men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.

Till dessa operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter, exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra, utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i Europa.

Här uppstår frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien – det är bra.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.

Försvaret av norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade) räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland (eller Norge).

Möjligheterna att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga i stort sett obefintlig.

Norra Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge – speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra det.

Sammantaget. Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.

Förhoppningsvis visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som Europa i övrigt.

                                                                 *****

P.S. Jag önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande övning.

5 kommentarer:

  1. Tack så mycket för lyckönskningarna! Och tack för en bra text

    SvaraRadera
  2. "Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp." Citat; Karlis


    Det är därför det är så viktigt att Sverige och övriga nordiska länder stödjer Island så att de kan bilda ett suveränt eget försvar. Om Sverige ses som att det har en nyckelroll i dina ögon, så borde Island ha det i än större utsträckning. Åtminstone ser jag det så.

    Det är mycket svårt för Island att bygga upp ett försvar från att i stort sett sakna ett försvar helt. De har i princip bara en allmålskanon från Bofors på ett kustbevakningsfartyg och lite handeldvapen för självförsvarsstyrkor i ett krisläge enligt vad jag förstår.

    Vi måste därför agera handfast och stödja islänningarna om de själv önskar det, visar vilja till det och gör förberedelser för det. Om vi utgår från att endast Sverige stödjer Island ekonomiskt så att de kan bygga upp ett försvar så skulle vi kunna ställa upp med 9 tiondelar av kostnaderna för några batterier långräckviddigt luftvärn och några batterier kustrobotar. Vi kan göra förberedelser för att basera upp till 5 JAS-plan på ön från tid till annan. Attackdykare med minor får de stå för själva. Vi kan utbilda islänningarna också och låta dem ge oss input i ett senare skede.

    Jag vill på intet vis låta mig själv eller Sverige försvaras av islänningarna. Vi ska rusta upp vårt eget försvar samtidigt. Anledningen till att jag vill hjälpa islänningarna är att jag ser dem som ett broderfolk. Vårt främsta broderfolk! Som har sugits torra av vissa här ej nämnda länder.

    Putins Ryssland vet hur viktigt Island är för oss nordbor, tro inget annat. När Island gick på EUs linje i sanktionerna mot Ryssland så slutade ryssarna köpa isländsk makrill, vilket orsakade en 3 procentig nedgång i den isländska ekonomin. Och de köpte isländsk makrill från början bara för att de visste Islands strategiska betydelse. Betydelsefulla islänningar har sagt att Island kanske inte har råd att stödja EUs sanktioner mot Ryssland i framtiden. Ser du problemet?

    SvaraRadera
  3. Hei, Roger! NATO har en ambulerende Air Policing mission på Island:

    NATO Air Policing ensures the integrity of Allies’ airspace and protects Alliance nations by maintaining 24/7 Air Policing. The mission is carried out under the NATO Integrated Air and Missile Defence System (NATINAMDS). For NATO nations that do not have the necessary air capabilities (Albania, Luxembourg, Iceland, Slovenia, Latvia, Lithuania and Estonia), agreements exist to ensure a standard of airspace security within SACEUR’s area of responsibility.

    I tillegg:
    Airborne Surveillance And Interception Capabilities To Meet Iceland’s Peacetime Prepared Ness Needs (ASIC-IPPN) Mission
    The mission NATO conducts in Iceland is a peacetime mission, which is specific and unique to Iceland. Given its unique geographical location, Allies, in conjunction with the Icelandic authorities, have agreed that the appropriate response is to maintain a periodic presence of NATO fighter aircraft based at Keflavik to help keep Icelandic airspace safe and secure. The focus of the "peacetime preparedness mission” is to establish air surveillance and interception coverage over Iceland in order to maintain the integrity of the NATO airspace.

    The training benefits the Allies who take part as they deploy their assets to operate in an unknown airspace. It also benefits Iceland, whose Coast Guard staff in the air traffic control agency work with various Allies during these deployments. The "peacetime preparedness” mission usually involves a deployment (typically of around three-four weeks, three times a year) of fighter aircraft from Allied nations. These aircraft familiarise with the airspace and are certified by CAOC Uedem to execute the NATO mission in Icelandic airspace to ensure the Alliance can conduct full-scale peacetime air policing activities at the shortest possible notice if required by real world events.

    På toppen av dette er det jevnlig NATO skip på besøk i Islandske farvann, og US Marines øver der også!
    Tror faktisk Sverige har en avtale via NORDEFCO (her er jeg usikker) og støtter Island på et eller flere vis!
    So, be proud of your own, dom jobbar hårdt, Svenskarna!!! Hilsner fra Norska Grannen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag vet, NATO. Men Island saknar ett eget försvar, därför blev de ockuperade av först Storbritannien och sedan troligtvis med mild övertalning av USA under andra världskriget enkom för att de Allierade ansåg att de behövde det. Många isländska kvinnor gick förlorade till de Allierade under vk2 på grund av att Island inte kunde värna sina egna gränser. Islänningarna har inte mycket till övers för britterna, så mycket VET jag. De har bara inte medel att sätta emot. Själv har jag inte britternas och amerikanarnas bevekelsegrunder eftersom jag är beredd att självuppoffrande hjälpa islänningarna utan egen vinning. Islänningarna har ett strategiskt läge till förbannelse för dem själva. Men för mig kvittar det om Island hade funnits vid Nya Zeeland, jag hade velat hjälpa dem bygga upp ett eget försvar ändå.

      Radera
  4. Själv tror jag inte på närstrid man mot man combat utan lång/kort distans misdmism.. Som i Ukraina.. Dessutom inkallning skedde med att fe blev hämtade i militar lastbilar.

    SvaraRadera