onsdag 19 oktober 2016

Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck






Jag hade tillfälle att i veckan  (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.

Nato i Baltikum
Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta - min kommentar).


Eventuell planeringssamverkan med Sverige

Här kan man tänka sig tre modeller:

-          Inget utbyte av planer,

-          Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),

-          Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).

Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).

Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga

Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram.  Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.

Tysklands ökade försvarsansträngningar

Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.

Brexit

Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.  

Nato och Ryssland

Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.

Ofta bortglömt

Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.



                                                                 *****

6 kommentarer:

  1. Låt mig formulera mig lite bättre. Skippa det förra inlägget.

    S-400 Triumf, det ballistiska systemet Iskander-M och sjömålsroboten P-800 Oniks är en ”revolution in military affairs” med sin standoff och dikterar i princip dem geostrategiska villkoren idag.

    En kinesisk carrier-killer (hangarfartygsdödare), DF-21D med 1 770 km räckvidd, dikterar villkoren i regionen runt Sydkinesiska havet.

    Västvärlden har inte insett värdet av prestandan i sådana extrema system och har halkat efter. Vi bevittnar nog USA:s delvisa militära nedgång med deras carrierstrategi. USA har inte råd att skrota sin carrierbaserade krigsmakt. De har plöjt ned alldeles för mycket pengar i den för att detta ska tillåtas ske. De må vara aldrig så medvetna om den utveckling som äger rum där Ryssland och Kina har dessa fyra stora övertag.

    Det liknar väldigt mycket Romarrikets utdöende när galärfartygen förlorade sin relevans i samband med att resten av Europa, barbarerna, utvecklade större kanonbeväpnade fartyg.

    Tro inte att jag tycker att det är en bra utveckling. Det är en utveckling. USA måste göra fyra saker för att motverka den här utvecklingen:

    1. USA måste utveckla robotsystem med medellång räckvidd att bära konventionella stridshuvuden av olika typ och kärnvapenstridsspetsar.
    2. De måste utveckla luftvärnssystem med extrema räckvidder mot signalspaningsplan, lufttankningsplan m.m.
    3. De måste utveckla sjömålsrobotar med extrem räckvidd, som kan avfyras från örlogsfartyg och från land.
    4. De måste utveckla carrier-killers.

    Ironiskt nog så tror jag rent hypotetiskt att små stater i Rysslands periferi fortfarande kan hävda sig militärt bättre än vad USA kan mot Ryssland. De som tar sin situation på allvar och anpassar sin taktik, sin operationskonst, sin strategi och sina vapensystem till verkligheten och inte till önsketänkande.

    SvaraRadera
  2. Romarriket föll inte utan delades i två delar.
    Några kanonbeväpnade fartyg mötte aldrig romarrikets galärer. Mer än ett halvt årtusende efter romarrikets fall dök de första kanonbeväpnade fartygen upp i Medelhavet.
    Kina och Ryssland investerar båda i hangarfartyg av olika storlekar. USA har haft långdistansrobotar sedan 80 talet, dock inte med överljudskapacitet. Frågan är om de verkligen är lika effektiva i dagens automatiserade sensorvärld.

    SvaraRadera
  3. Missade lägga till att ryktet om USA's död är kraftigt överdrivet.
    Kinas tillväxttakt har sjunkit från tvåsiffriga tal till ensiffriga. Imponerade fortfarande men tillväxten kommer fortsätta bromsa in.
    Ryssland kan om de invaderar Ukraina, riskera kvävas av bytet pga dess storlek och överraskande motståndskraft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har nog rätt om Romarriket HETERONORMATIV. Men om jag skriver så här då så stämmer det väl bättre?

      "Det liknar väldigt mycket Medelhavsregionsländernas förlorade tekniksfär (förutom Spaniens) när galärfartygen förlorade sin relevans i samband med att resten av Europa utvecklade dem kanonbeväpnade fartygen."

      Men vad gäller USA och deras icke-standoff så har jag i huvudsak rätt. De har halkat efter. Patriot är deras mesta luftvärnssystem med c:a 170 km räckvidd. De har inga Carrier Killers, bara hangarfartyg. Deras medelräckviddiga Surface-to-Surface armésystem, den taktiska MGM-168 ATacMS, har väl 360 eller 370 km räckvidd. LRASM (Long Range Anti-Ship Missile) har dem eller ska införa, men bara med 370 km räckvidd ej inkluderat plattformen som kan vara ett flygplan.

      Kort sagt, dem är efter. Fast jag hoppas att du har rätt och inte jag.

      Radera
    2. LRASM ska ha 500 sjömils räckvidd enligt vad jag sett. Det ihop med svärmintelligensen gör den till ett mycket potent vapen. Stealth och en stridsspets på 450 kg skadar inte det heller...

      Ersättaren till ATACMS är på väg; den får 500km räckvidd och två stycken får plats i en MLRS pod. I drift från 2020.

      Behöver armén längre räckvidd på sitt luftvärn (tveksamt – USA föredrar flygplan) så kan dom alltid landbasera SM-6 som har en hemligstämplad räckvidd så stor att jordens krökning är ett hinder för att se målen. Istället använder man 3e parts sensorer som E-2 Hawkeye eller F-35.

      Radera
    3. Jag har läst att LRASM ska ha 370 km räckvidd. Visst är det ett potent vapen. I Östersjön har USA stora möjligheter att påverka utgången av ett krig till sjöss. Enligt uppgift ska dock Ryssland bygga en OTH-radar i Kaliningradenklaven. Om det blir en OTH-SW radar så är det mot bl.a. oss de bygger sina motmedel. Salthalten är dock låg i Östersjön och därför blir räckvidden för en OTH-SW krypradar ganska dålig. Blir det en OTH-B radar med utsikt mot Östersjöinloppet och Danmark så är det Nato de har haft i bakhuvudet. Vad ska de åstadkomma mot P-800 Oniks om det stöds av en eller flera OTH-B radar på Krim och en i Östersjön?

      Jag är ingen expertexpert inom området, men såvitt jag kan förstå så när man använder sig av bvr sjömålsrobotar på långa avstånd så måste man lokalisera målobjektet, antingen genom att triangulera genom signalspaning, företrädesvis genom satellit, eller SAR-radar också företrädesvis genom satellit. Mitt råd till amerikanarna är att de inte ska stäva framåt i formation med sina styrkor till havs så att de ska kunna undvika att ryssarna hittar och kan fastställa dem militära målen i sydvästra Östersjön med OTH-B radar i Kaliningradenklaven.

      Vad det gäller dina uppgifter om ATACMS. Det behöver inte betyda så mycket att ATACMS har kortare räckvidd än Iskander-M. Dagens ATACMS kan man inte använda på de svenska öarna i Östersjön mot mål i Kaliningrad. De har max 300 km räckvidd såg jag nu.

      Men om de inte har en Carrier Killer med extrem räckvidd som kan stödjas av OTH-B radar i t.ex. Australien så kommer de att dra det kortare strået i Stilla havet.

      Det är väl klart att USA föredrar flygplan, de är ju en offensiv krigsmakt. Men det betyder inte att de inte behöver luftvärn med extrem räckvidd. Natoländer måste anpassa sitt beteende efter Rysslands S-400. Hade de haft ett eget system med extrem räckvidd så hade de tvingat Ryssland att anpassa sitt beteende efter det. USA är på defensiven idag. Jag tror inte att de kan genomföra SEAD-attacker i stora och viktiga delar av Norden. Så det är bäst att de landbaserar SM-6 som du säger. Då jämnar man ut oddsen.

      Radera