fredag 1 april 2016

Försvarsmaktens personalförsörjning – var är kriget?

Nedanstående text av mig finns också publicerad i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf 


Försvarsmakten har idag klara problem att klara sin personalförsörjning. Det saknas i storleksordningen 7000 anställda soldater och sjömän. Försvarsmakten måste lita till tidigare utbildade värnpliktiga som krigsplaceras för att fylla luckorna. En metod som knappast håller i längden. Rekryteringen av officerare underskrider kraftigt behovet. Dessutom slutar många, såväl officerare som soldater, i förtid. Konsekvenserna är ytterst allvarliga. Det går inte att öva fältförbanden med rätt organisation och personal, det kommer att saknas kompetenta chefer på alla nivåer och utbildningskostnaderna skjuter i höjden.
För att råda bot på delar av problemet har regeringen tillsatt en utredning som leds av Annika Nordgren Christensen där hon bl a ska undersöka i vad mån dagens system med heltids- respektive deltidstjänstgörande soldater kan och bör kompletteras med någon typ av värnplikt. Det är en välkommen och nödvändig utredning.
Här skulle jag dock vilja peka på en i mina ögon fundamental faktor som utredningen inte givits i uppdrag att hantera och som tycks negligeras även i andra sammanhang. Försvarsmakten ska kunna genomföra strid – vad innebär det när det gäller behovet av personal, räcker det med att fylla upp dagens (snäva) personaltabeller?
Mitt intryck är att många tycks utgå ifrån att när alla idag listade befattningar i organisationen är besatta så har vi förband som kan lösa de uppgifter som förbandsmålsättningarna innebär. Ungefär som en industri eller ett ämbetsverk, finns det en befattningshavare för varje uppgift så fungerar organisationen.
Så är det inte. Alltför många tycks ha glömt bort (alternativt aldrig accepterat tanken) att Försvarsmakten skall kunna föra strid också – inte bara kunna öva och verka i fredstid. För att kunna fungera i krig krävs det reserver av alla slag, även personal.
Saknas det i ett förband en person som skall lösa en specifik uppgift går det inte att säga som i ett ämbetsverk om någon är sjuk ”vi tar upp ärendet när XX är tillbaka nästa vecka”. Finns det på en flygbas inte personer tillgängliga som kan klargöra en viss robottyp, eller hantera kryptona till planens datalänkar, så spelar det liten roll hur kvalificerade flygplan och duktiga piloter vi än har. Det får inte finnas luckor i systemet, ens för en kortare tid.
Problemet fanns självfallet även tidigare, men genom organisationens storlek fanns det då dock en avsevärt större redundans. Dessutom, ju mer kvalificerad organisationen blir, framförallt när det gäller tekniskt komplicerade system, desto allvarligare blir problemet. Det är i många fall endast ett fåtal människor som behärskar vissa uppgifter.
Här finns det därför alla skäl att se över hur man kan bygga in reserver för att gardera sig mot att vissa nyckelpersoner inte finns gripbara vid en beredskapshöjning, eller i värsta fall krig. Skälen kan vara många: sjukdom, utlandsvistelse eller t o m vägran att inställa sig.
Förr hade alla (armé) förband regelmässigt en mobiliseringsreserv som innebar att förbandet var uppfyllt till 110 %. Genom att allt fler personer i organisationen idag innehar speciella nyckelkompetenser så skulle det behövas en noggrann analys av vad det skulle innebära om vissa personer inte fanns tillgängliga vid det enskilda förbandet i ett skarpt läge. En sådan analys borde sedan leda till att en viss ”kompetensreserv” skapas inom dessa områden. Det förutom en mera generell reserv för att förbanden ska bli fulltaliga vid mobilisering.
 Ytterligare ett skäl varför det är nödvändigt att ha redundans i organisationen är att krig är farligt, d v s förband får förluster i strid, något som alltför många tycks förtränga eller blunda för. Ibland framförs argumentet att framtida krig kommer bli så korta att det varken kommer vara möjligt eller någon större idé att ersätta förluster – man får slåss med det man har från början sedan är det slut. Återigen fel tänkt, eller kanske snarare okunskap. Nedanstående exempel är inte unikt.
Den israeliska 77. Pansarbataljonen fick vid Oktoberkriget 1973 under de första krigsdygnen 28 av sina 35 stridsvagnar utslagna, delvis eller fullständigt. I de flesta fall blev vagncheferna, underofficerare eller yngre officerare, skadade eller dödade.  En effektiv bärgnings- och reparationstjänst gjorde dock att många av de skadade vagnarna kunde repareras, ibland redan på några timmar. Hade det då inte funnits reservbesättningar till dessa vagnar så att de kunde sättas in i strid igen hade den israeliska fronten med största sannolikhet brutit samman redan efter något dygn.
Det var ingen tillfällighet att våra stridsvagnskompanier tidigare hade en s.k. reservpluton med ett antal utbildade vagnchefer, skyttar m fl. Utvärdering av krigserfarenheter var en viktig del av organisationsutvecklingen i Försvarsmakten. Här går det också att återkoppla till exemplet med specialister på flygbaser, även de kommer att drabbas av förluster. Det är utomordentligt dålig stridsekonomi, eller om man så vill försvarsekonomi, att inte bädda för att kvalificerade vapensystem ska kunna fortsätta att verka även när man får personalförluster.
Slutligen en faktor som alltför många tycker är obekväm att ta upp. Alla människor klarar inte av den extrema miljö som strid innebär; fara för eget liv, döda kamrater, utmattning, kaos mm.  Konsekvenserna blir självfallet störst när det är chefer på olika nivåer som inte klarar av att lösa sina uppgifter. Fungerar inte chefen så kan följderna för hans eller hennes underlydande bli katastrofala (åter en skillnad mot ett ämbetsverk där sannolikt få dör om chefen ”går i väggen”). Det krävs därför en befälsreserv, från ”korpral till general”, för att snabbt kunna byta ut chefer som av olika anledningar inte fungerar, det redan från krigets första dag. Dessutom, befälsförlusterna är proportionellt sett avsevärt större i krig än förlusterna av manskap, en ofta bortglömd sanning.
Även om Annika Nordegren Christensens utredning i första hand har att se till hur de idag existerande befattningarna ska bemannas, vilket är nog så viktigt, så anges också i direktiven att hon ska titta på ”tillväxtperspektivet”. Det ger, i mina ögon, möjligheter att undersöka alternativ som genom en viss överutbildning skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga reserver.  Det senare ett måste om Försvarsmakten skulle behöva lösa den uppgift som motiverar dess existens – genomföra strid.

Twitter: @neretnieks            

9 kommentarer:

  1. Jag misstänker att de styrande försöker att utesluta patrioter från att utbilda sig till soldater och patriotiska soldater från att utbilda sig till officerare. Jag är förvisso 50 år gammal, men jag har anmält mitt intresse för att utbilda mig till soldat för flera år sedan. De hörde aldrig av sig.

    Varför ska man ha "värdegrunden" för soldater? För att politisera soldatyrket!

    Jag anser att man bör ta bort värdegrunden för soldater men inte för officerare. Detta ska inte innebära att soldater ska få åtalsfrihet om de begår krigsbrott, märk väl.

    Med värdegrundskrav för soldater så är det inte så konstigt om de inte kan fylla upp tjänsterna. De likställer patriotism med rasism på vaga grunder. Urvalet på dem soldater som de får blir dessutom av mycket sämre kvalitet.

    Det är dagens sanning, första april till trots.

    Roger M. Klang

    SvaraRadera
  2. Problem med rekryteringen?! Detta måste ju vara ett klassiskt första-aprilskämt. Tolgfors sa ju att vi har tolv sökande till varje plats!

    SvaraRadera
  3. Många gamla sanningar som glömts bort när den eviga freden inträdde och FM blev freds och ekonomiskadad, precis som det civila försvaret.

    Mycket som måste återhämtas, och detta är en av områdena. Dagens organisation verkar vara byggd på att inga förluster sker, alla kommer till mobeliseringen och alla håller måtten. Detta trots att alla stridserfarenhetervisar något annat.
    Hur hamnae vi här? Personligen är jag övertygad om att vi varit för lojala mot riksdag/regering och inte varit tillräckligt tydliga vilka konsekvenser nedskärningarna egentligen fått.
    Reaktionen på förre ÖB:s enveckasförsvar var ju en tydlig signal om detta. Att Ryssland och USA inte vet vilket läge vi befiner oss, tar jag för helt omöjligt. Problemet är våra beslutsfattare som lever i en helt annan värd.
    Att regerinschefen säger att förravret är ett särintresse, säger allt.

    Galärslav HKV

    SvaraRadera
  4. Inte ett mysigt perspektiv, men ändå viktigt. I civila sammanhang betyder redundans dock enbart besparingspotential.

    SvaraRadera
  5. En dellösning kan vara att krigsplacera personal på skolor och centra på adekvata förstärkningbefattningar i insatsorganisationen istället för i depåförbanden. Detta skulle ge både en viss redundans och vara positivt för den individuella kompetensen förutsatt att personalen övas i krigsbefattningen.

    SvaraRadera
  6. Kloka ord som bygger på kunskap och erfarenhet!

    SvaraRadera
  7. Sluta gå som katten runt het gröt, erkänn att införandet av yrkesarmé blev ett totalt fiasko, den där nordgren var inte hon med om att lägga ner värnplikten, ska hon "utreda" om återinförande nu, man tar sig för pannan.
    Nåja, ÖB har ju lovat att slåss till sista Finländare, så det kanske reder sig!

    SvaraRadera
  8. Med anledning av det du skriver i Axess, "När kriget kommer", så vill jag få en chans att ge min syn på saken. Gå inte i fällan som Ryssland har gillrat för oss och börja prata om civilförsvaret! Det leder bara till självmål.

    Jag anser att man inte kan bygga upp ett försvar värt namnet om man hela tiden som utgångspunkt strävar efter att få grepp om hela civilförsvaret och spiller sitt krut på att tänka ut sätt att bemöta det assymetriska angreppet defensivt.

    Man måste börja med att bygga upp en tröskelförmåga värd namnet och blunda för, eller i varje fall överlämna till MSB, sådant som rör civilförsvaret.

    Att ta i beaktande totalförsvaret har däremot en given plats i varje planering, såsom flygbaser, aerostat för sensorer och länkning, phased array radar, punktförsvar av den viktigaste infrastrukturen, fortifieringar, IT-försvar, luftvärnsskydd mot robotar som har system av vapensystem alt. kärnkraftverk som måltavlor, o. dyl.

    Däremot förgiftande av vattentäkter, vilket är orimligt att föreställa sig att vi kan skydda oss mot, ABC-skydd för befolkningen, skyddsrum för befolkningen, mobilnät, fungerande elnät och annan infrastruktur för medborgarna (men inte för militären) kan inte beaktas av de som har tagit på sig själva att lösa den strategiska timeouten. Det är av denna anledning som jag inte beaktar det strategiska angreppet mer än marginellt i min bokserie Revolution in Military Affairs. Inte för att jag inte tror att vi kommer att bli utsatta för ett assymetriskt angrepp, för det tror jag att vi kommer att bli. Man måste vara en idiot för att inte fatta att vår tänkta utgångsgruppering kan spolieras på grund av att fienden använder sig av assymetrisk krigföring.

    Men jag vill koncentrera mig på tröskelförmågan så att vi ska kunna bygga upp ett försvar värt namnet. När tröskelförmågan väl är uppnådd så löser sig civilförsvarsfrågorna mer eller mindre automatiskt. Att börja med att lösa civilförsvarsfrågan leder till en fortsatt defensiv nedgångsspiral, i ett läge där vi inte kan retirera då Sverige ligger kvar där det ligger, och Ryssland ligger kvar där Ryssland ligger, än så länge.

    Vi kommer vare sig att lyckas lösa frågan om civilförsvaret eller den strategiska timeouten om vi riktar in våra ansträngningar på civilförsvaret.

    Roger M. Klang

    SvaraRadera
  9. ...Men om vi inser att Sverige ligger där det ligger och Ryssland ligger där det ligger så kan vi bara komma fram till en slutsats, att vi behöver luftvärn på Gotland, offensiva vapen med standoff-avstånd, sensorer samt IT-angreppsförmåga först och främst, för att uppnå en god angreppströskel.

    Men också införskaffandet av aerostat, phased array OTH-radar, fler flygspaningsradar, uppsättande av UAV-kompanier samt rekvirerandet av fler krigsflygbaser m.m.

    Man kan generellt säga att Sveriges försörjnings- och flödessäkerhet vilar på den ubåt och de minröjningsfartyg och ubåtsjaktfartyg som om vi skjuter till medel till det ska skydda Göteborgs hamn.

    Därför så bör de största civila ansträngningarna primärt gå till att understödja marinen och en eventuell helikopterflottilj för ubåtsjakt m.m. på västkusten, så att de i sin tur kan garantera flödessäkerheten för resten av landets civila sektorer.

    Det är inte ens säkert att Göteborgs inre sjöfartsleder mineras, det kan e.g. räcka med ryska hot om mineringar av Göteborgshamnen för att avskräcka cargo-fartyg från att lägga till i hamnen vilket ger samma negativa effekt för Sverige som verkliga mineringar av hamnen. Vi skulle förvisso erhålla omvärldens sympatier när civila fartyg inte vågar lägga till i Göteborgs hamn, men med sympatier kan vi inte föda våra barn.

    En svensk marin- och helikopterflottilj i Göteborgsområdet skulle då kunna ge en tillräcklig känsla av trygghet för att fartyg från hjälpsamma nationer med sympatier för Sverige alt. antipatier för Ryssland, ska våga lägga till i hamnen med varor och bulklast.

    Man kan kombinera det med att teckna nationella försäkringar för om lastfartygen eller tankersen skadas eller sänks för att sänka tröskeln för utländsk hjälp.

    Det kan mycket väl visa sig att det blir både billigare och effektivare med ett minröjningsfartyg, ett par ubåtsjaktfartyg och en liten helikopterflottilj i Göteborg med omkrets, än ett allomfattande civilförsvar likt det som avses i MSB:s skrivelse ”Så kan det civila försvaret utvecklas och stärkas”.

    Roger M. Klang

    SvaraRadera