måndag 9 november 2015

Nato och utveckling av Försvarsmakten


Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.
Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.
Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?
Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.

Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret.  Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering.  Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.
Några frågor som bör ställas är därför:
-          När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
 
-          Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),

-          Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,

-          Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?
För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.
 
                                                                      *****

5 kommentarer:

  1. "Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?" Karlis

    Det blir vi som får gå med kjolen och understödja Nato. Det följande är det s.k. värdlandsavtals, som landade i Stefan Löfvens knä, första paragrafs andra punkt:

    1.2 Nato-ledd militär verksamhet: militär verksamhet inklusive övningar, utbildning, operativt experimenterande och liknande aktiviteter eller genomförande av ett strategiskt, taktiskt eller administrativt militärt uppdrag eller service- eller utbildningsuppdrag utfört av styrkor, samt processen att fortsätta strida, inklusive angrepp, förflyttning, försörjning och manövrer som behövs för att nå uppdragets eller operationens mål.


    Det ger Nato full frihet att föra sina strider som de vill på svensk mark, svenskt hav och i svenskt luftrum. Finland och Sverige ska se till att underhåll och logistik fungerar, e.g. ge soldaterna mat eller leverera stridsammunition. Det var det borgerliga blockets bidrag till Sveriges försvar.

    Överingenjör Helge Löfstedt uttryckte sig så här om vår antagliga samarbetsvillighet i tidskriften Försvarsutbildaren nr tre 2014; ”Problemet är väl närmast hur Sverige skall undvika att hamna i en situation där hjälpen tar sig förödmjukande former och som leder till att svenska önskemål negligeras i samband med konfliktens utveckling.”

    Värdlandsavtalet är så dåligt för oss att det är en bättre idé att gå med i Nato än att stanna kvar i det totalt menlösa värdlandsavtalet.

    Det är klart att USA inte vill svika balterna, men det kan vara att de inser att det blir omöjligt att försvara Baltikum om man inte redan nu tillför orimligt stora resurser till Norge och Polen. Tyskland kan i ett krigsläge förvägra amerikanarna tillträde eller genomfart till deras land och luftrum.

    SvaraRadera
  2. Frågan som jag ser det är inte om vi ska gå med i Nato. Frågan är; hur starkt försvar måste vi ha, för att ha valfriheten både att stå utanför Nato alt. gå med i Nato. Om vi bör vara alliansfria eller fullvärdiga Natomedlemmar kokar även ned till; Hinner NATO deployera styrkor via sjön eller via luften och utgångsgruppera innan den där enstaka veckan har tagit sitt, enligt förre ÖB Sverker Göransson, oundvikliga förlopp och Gotland och/eller norra Norrland är taget?

    Det viktigaste tycks vid en ytlig anblick vara att få hjälp med flygstridskrafter. Men det hjälper inte med enbart flyg för att slå ryssen i norra Norrland, eftersom fienden har mobila luftvärnssystem. Därför så är det viktigaste för oss att vi disponerar egna luftvärnssystem i Norrland och gärna markbaserade kryssningsrobotar med stödjande UAS:er och kan möta fienden på marken.

    Svaret på om NATO hinner deployera styrkor beror på vad det är för vapenslag vi förväntar oss ska hjälpa oss, och vilken del av Sverige det rör sig om. Flygförstärkningar skulle i princip kunna hinna hit innan veckan är över. Men då har vi kanske inte kvar några relevanta flygbaser med tanke på att vi sannolikt blivit förbekämpade. Då ställs vi inför ”fait accompli” vad avser Gotlands luftförsvar.

    Det som eventuellt skulle göra någon skillnad på öjn (Gotland) är, jägare med FGM-148 Javelin mot stridsfordon och luftvärnssystem etc. Men framförallt målinmätningsförmåga till målinmätning av mål för kryssningsrobotar. Det senare kräver nog kompatibilitet på vissa områden, eftersom vi förmodat är dem enda som kan koordinatbestämma efter karta, och denna information ska sedan kunna länkas och tillnyttogöras av en plattform med kryssningsrobotar, som befinner sig e.g. i Skagerack.

    I Norrland blir våra flygbaser sannolikt också förbekämpade. Men möjligen så är järnvägsförbindelsen mellan norska Trondheim, där USA åtminstone tidigare har förhandslagrat materiel, och Luleå intakt alt. kan repareras snabbt.

    Göteborgs hamn kan användas, men Ryssland kan hota med att minera den. Oavsett om de gör verklighet av hotet eller inte så kommer man inte våga använda hamnen innan man har minsökt/minsvept.

    Om finska armén håller ut i cirka 3 veckor så hinner amerikanska mekaniserade förband, utöver de stridsfordon som kan tänkas finnas förhandslagrade i Trondheim och det manskap som kan luftlandsättas, ta sig till Norrland via järnvägen. Men det finns ingen anledning att anta att järnvägen förblir intakt hela vägen. Fast hela vägen kanske inte behövs.

    Jag säger det ödmjukt, för jag har haft fel många, många gånger. Ni får gärna rätta mig om jag har fel.

    SvaraRadera
  3. Om man tittar på vem som ständigt startar krig i världen, så kanske det inte är en dum ide att koncentrera sig på diplomati, avspänning och självständighet, om man vill undvika att hamna i konflikter från början.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller fullständigt med dig. Ta upp frågan med den ryska ledningen, ISIS m fl. När de insett det kloka i dina förslag så ska jag med glädje sälla mig till nedrustningsrörelsen.

      Radera