onsdag 26 november 2014

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”


 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.
Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

7 kommentarer:

  1. Jag är ju inte expert på området. Men NATO står också för väldigt mycket mer än ett utökat försvar av Sverige.
    Ett medlemskap i Nato betyder att vi står på samma sida som USA i olika konflikthärdar, förhållningssättet i dessa baseras på amerikanskt intresse, inte på svenskt. På Israels sida istället för palestiniernas. På den sida som USA för tillfället väljer att stödja i Mellanöstern, se problematiken i Irak, Afganistan och Syrien.

    Att välja en Nato anslutning är ett politiskt steg som jag personligen är mycket tveksam till om det finns stöd för hos de svenska väljarna.

    Att det skulle göra Sverige betydligt starkare ur försvarssynpunkt är jag dock helt med på, men det skulle inte bli billigt.

    Varför valde Norge inte JAS? Retorisk fråga förstås.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns NATO länder som "står på palestiniernas sida" och det finns NATO länder som köpt/hyrt Gripen.
      Det finns NATO länder (huvudelen av dem) som inte var med i Irak och det finns icke NATO länder som var det. Går vi längre tillbaka så var det i princip inga NATO länder som var med i Vietnam exempelvis.
      Det finns NATO länder som inte var med i Afghanistan och det finns icke NATO länder (såsom Sverige) som var det.
      I princip varenda fråga så är NATO splittrat förutom i den som NATO finns till för, gemensamt försvar av varandra.
      Det rasande USA hatet bland NATO motståndarna är tragiskt.

      Radera
    2. Nato blev en allians utan roll efter kalla kriget, nu är Nato aktivt i kampen mot terrorister/ rebeller och det är USA som dikterar ordningen och den säkerhetspolitiska försvarslinjen. De ockuperar andra nationer och skapar inre instabilitet och misär efter sig. Det är klart att FN inte har medel att föra krig om de ens får det, men på mandat utav FN fick USA gå in i Afghanistan och Sverige stred under Natos kontroll. Det är uppenbart att hela grejen är ett led i den så kallade New World Order- planen och den blev ut nämnd att påbörjas utav Bush den äldre i kongressen 1991 i slutet utav Sovjetunionens fall. I Sverige är befolkningen inte så insatt i vad det här handlar om. Om de ens ser en koppling mellan Nato som verktyg och denna plan. Det vore bra om Svenskarna fick bildning och debatt om NWO inför ett möjligt Nato medlemskap.

      Radera
  2. Du glömde att det nästan, eller fullt ut, är nödvändigt att gå med i Nato för att få köpa viss modern krigsmateriel från USA. Det nämnda blir allt mer kritiskt. Dessutom behöver vi få access till Nato-krypton. Är det inte så?

    Roger

    SvaraRadera
  3. Att inte stå på samma sida som nuvarande palestinska ledarskap låter alldeles utmärkt. Det största felet med endera resonemanget är att vi ger de konflikterna så mycket uppmärksamhet när det finns konflikter närmare oss och politiska haverier som går att lösa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För att reta USA än mer, måste vi visa civil kurage och ge Edward Snowden asyl här i Sverige.

      Radera
  4. Att media och mycket av debatten styrs med hänsyn taget till Ryssland är uppenbart, men det borde gälla i förhållande till vårt framtida läge, inget annat.
    Sverige ät 1/2 Europa sett från båda sidorna.

    SvaraRadera