Artikeln
har tidigare publicerats i Officerstidningen nr 2, 2024
”Git thar fustest with the mostest”. Citatet, på sin udda engelska,
tillskrivs ibland generalen Nathan Bedford Forrest, en lysande taktiker under
amerikanska inbördeskriget. Han var dock
inte först med att uttala sig om tidens betydelse i krig. Redan
500 f.Kr skrev Sun Tzu “The value of time, that is of being a
little ahead of your opponent, often provides greater advantage than superior
numbers or greater resources.”
Vad har då
det att göra med vår roll i Nato - mer än vad man kan tro.
I de flesta
diskussioner om Sveriges bidrag till Nato pekas på betydelsen av Sverige som
basområde och som ett nav för logistik- och förstärkningstransporter till
grannländerna. Det med all rätt. Mer sällan diskuteras dock den stora betydelsen
av att kunna sätta in svenska förband på våra grannländers territorium kopplat
till alliansens avskräcknings- och försvarsförmåga. Beror det på att vi inte
gjort våra tidsberäkningar?
Såväl
Finland som de baltiska staterna är beroende av förstärkningar för att
framgångsrikt kunna möta ett ryskt angrepp. Det kommer dock ta tid innan
substantiella förstärkningar kan nå fram. Den stora bristvaran är
markstridsförband, något som saknas i hela Europa. Att tillföra sådana, främst
då från USA, tar i storleksordningen någon månad. Allierade flygstridskrafter
kan antagligen komma till insats inom dagar, men lär knappast på egen hand
kunna hejda ett angrepp.
En insats av
ungefär två svenska brigader i vardera riktningen, Nordkalotten respektive
Baltikum, skulle göra skillnad. Eventuellt tillräckligt stor för att vara
tungan på vågen för att hindra Ryssland att vinna avgörande framgångar, innan
ytterligare allierade förstärkningar hinner anlända. Här måste även avskräckningsfaktorn
vägas in: om det hos försvararen finns ett väl förberett
förstärkningsalternativ, hur förändras då en presumtiv angripares riskkalkyl -
blir risken för stor? Blir den tillräckligt stor för att han ska avstå från ett
angrepp?
För att
skapa ett trovärdigt sådant koncept saknas i det förra försvarsbeslutet en av
de två svenska brigader som skulle kunna uppträda på Nordkalotten. Kanske bör
vi fundera på att återskapa en norrlandsbrigad? En förbandstyp som skulle vara
ett värdefullt komplement till den mekaniserade brigad som sätts upp av I19 i
Boden, och till de finska och norska förband som också kommer uppträda i
området. Kanske en gemensam uppgift för garnisonerna i Östersund och Sollefteå (och
dessutom ge en rationellare volym åt funktionsutbildningarna i Boden).
Ser vi till alla
brigader så skulle den nybildade norrlandsbrigaden och brigaden från I 19 då kunna
öronmärkas för insatser i norr, och brigaderna som sätts upp av P 4 och P 7
inriktas mot Baltikum. Det skulle också skapa bättre förutsättningar för att
rotera den bataljon som periodvis ska finnas i Lettland om båda de sydliga brigaderna
delade på den uppgiften.
Emellanåt
framförs att svenska förstärkningar till Baltikum bara skulle ha begränsad
betydelse. Det är den tysk-polska kåren, Multinational Corps Northeast som ska
stå för de tidiga förstärkningarna till Baltikum. Det är en mycket osäker
planeringsförutsättning. Att slå sig igenom det endast 70 kilometer breda
Suwalkigapet mellan Kalingrad och Belarus, vilket Ryssland kommer göra sitt
bästa för att täppa till som en första åtgärd vid ett krig i Östersjöområdet,
kommer antagligen bli en både tids- och resurskrävande affär.
Tidsberäkningar
är inte bara viktiga på taktisk nivå, de kan också ha strategisk betydelse.
*****