Min krönika nedan var publicerad i senaste numret av Officerstidningen, 7/2022
När jag
nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget
snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde
utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens
fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.
Ofta framförs
åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar
enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del
nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska:
ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som
disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.
Vem bestämde
då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen
på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde
renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges
större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet.
Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två
pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering
av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes då att
övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare.
Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren,
och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.
Regeringsskiftet
hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod
av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt
negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina
åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga
pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland.
Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet
utvidgas.
Problemet
löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med
fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två
pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i
krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de
enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det
skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle
fortfarande finnas stridsvagnar på ön.
Det som
slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen,
vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de jordägare vilka
tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera
ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet
försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades
och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.
Sensmoralen
i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen
emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka
Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga
negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer,
på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för
Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?
*****