Fortsatt militär alliansfrihet – eller vad?

Texten finns också publicerad i decembernumret av Vårt Försvar som utges av Allmänna försvarsföreningen - bli medlem om du inte redan är det.

Den säkerhetspolitiska ekvation vi har att lösa har för många okända för att kunna leda till ett entydigt svar. Alla alternativ, må det vara fortsatt militär alliansfrihet, Nato-anslutning, EU-försvar, allians med Finland eller något annat, innebär att allvarliga osäkerheter kvarstår, och att nya uppstår. Inte någon gång i modern tid har vi haft en så komplicerad omvärld att hantera som nu.

Osäkerheter

Rysslands ökade militära förmåga och aggressiva agerande, med såväl militära medel som genom olika hybridoperationer, för att öka sitt inflytande i sitt ”nära utland” utgör ett allt större orosmoment.  

Kinas starka ekonomiska och militära tillväxt, kombinerat med ett alltmer provocerande uppträdande i Asien, gör att USA nu prioriterar Stillahavsområdet framför Europa. Även den politiska utvecklingen i USA, oberoende av administration, kan leda till ett minskat amerikanskt engagemang i Europa.

USA:s ändrade fokus och Rysslands agerande har lett till att ett EU-försvar börjat diskuteras som ett alternativ, eller komplement, till Nato. Alla konkretiseringar av vad det skulle innebära har dock hittills stupat på divergerande hotbilder och nationella ekonomiska särintressen. Men frågan lever.

Förutom dessa mer övergripande trender finns ytterligare ett antal osäkerheter, med idag okänt utfall, som måste tas med i ekvationen. Här bara några.

Vad kan Storbritanniens utträde ur EU få för säkerhetspolitiska konsekvenser? Kriget i Ukraina pågår nu för sjätte året i rad. USA har efter en inledande tvekan börjat leverera krigsmateriel till Ukraina. Ökar det eller minskar det stabiliteten i Europa? Vad kan ett ökat ryskt inflytande i Belarus leda till? Hur kan konflikten mellan Turkiet och Grekland påverka sammanhållningen inom Nato? Kan USA:s ökade fokus på Stillahavsområdet leda till att Kreml ser en ökad handlingsfrihet för olika typer av aktioner i Europa?

Vi kan spekulera om hur olika händelseutvecklingar, i USA, Europa, Medelhavet eller Asien kan påverka svensk säkerhet, men det enda vi säkert vet, är att vi inte vet.

Svenska handlingsalternativ

Vilka säkerhetspolitiska handlingsalternativ har då Sverige? Kan vi bidra till att eliminera de osäkerheter som vi ser idag? Bara marginellt, om ens överhuvudtaget. Inte heller kan vi med någon säkerhet förutse vad det skulle vara som utlöste en konflikt där Sverige blir indraget, och försöka planera utifrån det. En mer framkomlig väg är att försöka identifiera varför någon överhuvudtaget skulle överväga att använda militära medel i vårt närområde, och sedan utforma vår försvars- och säkerhetspolitik för att hantera sådana situationer.  

I grunden finns det tre scenarier som skulle motivera att vi blir indragna i en militär konflikt.

Ett där Ryssland vill skydda en militär operation riktad mot Baltikum. För att stödja sina baltiska alliansmedlemmar är Nato starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum. Något som Ryssland rimligtvis skulle vilja förhindra.

Det andra fallet kan uppstå om Ryssland ser ett behov av att utöka skyddet kring basområdena på Kolahalvön. Baser där såväl huvuddelen av Rysslands kärnvapenbestyckade ubåtar som de fartyg och flygplan vilka ska verka i Atlanten är baserade. Det här fallet är ur svensk (och finsk) synvinkel speciellt oroande då det kan vara aktuellt redan vid en allvarlig kris, utan att det därför har utbrutit krig mellan Nato och Ryssland. Redan innehavet av delar av norra Finland och norra Sverige skulle innebära stora fördelar för Ryssland.

Det tredje fallet är kopplat till att upprätthålla sjö- och luftförbindelser till Skandinavien. Delar av de sjö- och luftstridskrafter som är baserade i Murmanskregionen har som uppgift att avskära Natos förbindelser över Atlanten, för att på så sätt hindra att amerikanska förstärkningar kan tillföras Europa. Redan en delvis framgångsrik sådan operation skulle kunna leda till att förbindelserna till Skandinavien blev avbrutna. De Natostridskrafter som har till uppgift att hindra Ryssland att genomföra en sådan ”avsnörningsoperation” är främst baserade i Norge och Storbritannien. Att skydda ryggen åt Norge blir därmed ett vitalt intresse för Sverige (och Finland). Både för att säkerställa vår försörjning som för att kunna ta emot eventuella militära förstärkningar.

Hur ser då den säkerhetspolitiska matsedeln ut för Sverige? Grovt sammanfattat står följande rätter på menyn:

-          Nato- anslutning

-          Verka för att EU blir en kraftfull säkerhetspolitisk aktör

-          Nordisk försvarsallians

-          Försvarsallians med Finland

-          Regionala försvarsöverenskommelser

-          Fortsatt militär alliansfrihet

Men hur smakliga är rätterna?

En Nato-anslutning skulle innebära att ett angrepp på Sverige också vore ett angrepp mot övriga alliansmedlemmar, och därmed utlösa motåtgärder från andra än bara Sverige. Tröskeln för ett angrepp mot Sverige skulle därmed öka drastiskt. Problemet här är alliansens framtida trovärdighet. I vilken utsträckning kan vi basera vår säkerhet på stöd som kanske inte kommer levereras?

EU är idag ingen militär allians. Det finns ingen ledningsorganisation, ingen planering och heller ingen gemensam syn på vilka uppgifter ett eventuellt EU-försvar skulle lösa. Dessutom saknas idag i Europa de militära resurser som skulle krävas för att utgöra en trovärdig motvikt mot Ryssland. Alternativet kan bara ses som en mycket långsiktig option, men samtidigt den enda som kan utgöra ett alternativ till Nato om alliansen skulle försvagas drastiskt.

Ett nordiskt försvarsförbund, omfattande Sverige, Norge och Finland kan synas vara ett tämligen attraktiv alternativ (för Danmark är Tyskland och Polen mer naturliga samarbetspartners). Ländernas sammanlagda stridskrafter är på pappret ganska imponerande. Tillsammans antagligen större än vad Ryssland skulle kunna sätta in mot något enskilt nordiskt land. Men det är bara en skenbar styrka. Det vore exempelvis orimligt att föra över stora delar av den finska armén till Skåne för att där möta ett angrepp mot Sverige, och att Finland därmed lämnade sin östra gräns delvis oförsvarad. Lika lite kan den norska flottan förväntas operera i Östersjön, och lämna det fritt fram för de ryska sjöstridsstridskrafterna baserade på Kolahalvön. Det i praktiken enda område där det finns stora fördelar att vinna vore gemensamma flygoperationer. Att Norge skulle avstå från sitt medlemskap i Nato, en förutsättning för en nordisk försvarsallians, får betraktas som mycket osannolikt. Det även om alliansen skulle försvagas jämfört med idag. Norge skulle dessutom då också avsäga sig det yttersta avskräckningsmedlet mot rysk kärnvapenutpressning. Natos förmåga att svara med kärnvapen.

En formell militärallians mellan Sverige och Finland skulle höja tröskeln för ett ryskt angrepp mot båda länderna. Ryssland skulle då exempelvis behöva gardera sig mot att Sverige genomförde stridshandlingar i Östersjön, även om det ryska angreppet bara riktade sig mot norra Finland. Då i syfte att utvidga säkerhetszonen kring baserna på Kolahalvön. Men just där ligger också dilemmat för både Sverige och Finland. Är man beredd att gå i krig mot Ryssland i det fall bara det andra landet angrips? Försvaret av norra Finland kan vara ett exempel. Ett annat skulle kunna vara Gotland. Hur villigt skulle Finland vara att gå i krig mot Ryssland för att hjälpa Sverige försvara ön? Skulle båda länderna bli angripna samtidigt försvinner problemet, då gäller det att agera så effektivt som möjligt tillsammans. Det dagens svensk–finska samarbete syftar till.

Långtgående multilaterala samarbeten, till exempel ett ”Hansaförbund” bestående av Storbritannien, Tyskland, Norge, Danmark, Polen, de baltiska staterna, Sverige och Finland, skulle antagligen kunna spela en roll för att minska risken för ryska militära äventyrligheter i vår del av världen. Ur rysk synvinkel skulle då osäkerheten öka genom att man aldrig säkert skulle veta vilka motståndare man hade att möta. Dock, så länge det inte var en förpliktigande allians så skulle vi själva (och övriga) stå inför samma osäkerhet – vilka kommer vi att slåss tillsammans med, om några?  Dessutom, så länge Nato existerar i någon form kommer dagens alliansmedlemmar i vårt närområde antagligen se möjligheten till amerikansk hjälp, även om den kan bli begränsad, som mer avskräckande gentemot Ryssland, än vilka som helst löften från ”Hansaförbundet”. Möjligtvis kan man också ställa frågan i vilken mån Sverige är berett, och har förmågan, att åta sig förpliktelser att försvara de baltiska staterna inom ramen för ett sådant förbund.

Kan vi själva skapa en sådan avskräckningsförmåga att vi därmed skulle kunna undvika att bli angripna vid en väpnad konflikt i vårt närområde? Ett kraftigt förstärkt svenskt försvar kommer höja tröskeln för ett angrepp, och även bidra till en ökad stabilitet i regionen genom att eventuella angrepp mot våra grannar blir svårare att genomföra. Men oberoende av hur mycket vi än rustar kommer vi aldrig kunna skapa oss en tillräcklig förmåga för att på egen hand möta alla eventualiteter. Vi kommer alltid vara beroende av utländskt stöd i olika former, efter kortare eller längre tid. Det gällde under det kalla kriget, det gäller idag och kommer gälla även imorgon. Dessutom, hur skulle Nato och EU agera om Sverige inte tog ställning i en konflikt där medlemmar i någon av dessa organisationer blev angripna? Sverige är idag så beroende av både USA och EU, ekonomiskt och militärt, att ett ”neutralitetsalternativ” i händelse av en konflikt i vårt närområde inte existerar.

Slutsatser

Den viktigaste slutsatsen är att det inte finns någon enskild lösning på de säkerhetspolitiska problem vi står inför. Istället blir en det fråga om hur vi genom en kombination av olika åtgärder kan bädda för att uppnå olika försvars- och säkerhetspolitiska syften.

Det första skulle vara att inte ge Ryssland en billig, tämligen riskfri, option att utnyttja svenskt territorium som en del av en operation riktad mot något eller några av våra grannländer. Och i det fall vi ändå blev angripna, kunna slåss tillräckligt länge för att kunna få hjälp. Att kunna slåss för tid kommer vara än mer viktigt i framtiden då osäkerheterna kommer att öka kring hur och när Nato kommer att agera i vårt närområde. Både när det gäller att stödja våra grannar och eventuellt även oss. Det kräver en avsevärt större egen militär förmåga än den Försvarsberedningen föreslagit.

Vi är, och kommer alltid vara, beroende av stöd från andra i det fall vi skulle bli angripna. Förutsättningarna för att få hjälp ökar om vi har bindande överenskommelser med parter som har resurser, och ett egenintresse, för att leverera stöd. I dagsläget är det endast Nato som uppfyller de kriterierna. Vi bör därför ansöka om medlemskap i Nato, trots de osäkerheter alliansen står inför.

Skulle Natos trovärdighet urholkas drastiskt krävs alternativ. Vi bör därför engagera oss för att EU också ska få militära muskler, även om det är en långsiktig och delvis osäker lösning.

Vi bör så långt möjligt öka osäkerheten i ryska kalkyler när man i Moskva ställer sig frågan ”vilka motståndare riskerar vi att behöva slåss emot?”. Olika bilaterala och multilaterala militära samarbeten bör därför stärkas och utvecklas, även om de inte innebär några garantier för den dag vi skulle bli angripna.

Detta om i huvudsak militär säkerhet. Väger vi även in nödvändigheten av att, i fred, gråzon som krig, också kunna möta olika ekonomiska hot, cyberkrigföring, påverkansoperationer, terrorism mm, blir det än mer uppenbart att en svensk ”Alleingang” inte har något med dagens eller morgondagens säkerhetspolitiska realiter att göra.

Vi måste satsa på flera olika hästar i det säkerhetspolitiska lopp som just nu pågår. Någon eller några kanske ger utdelning.

 

                                                                              *****