En första (snabb)
genomläsning ger en blandad bild. Här mina spontana intryck. Först några övergripande
kommentarer därefter vissa detaljsynpunkter. Det är ett gediget arbete som
utförts. Genomförs beredningens förslag kommer Sveriges försvarsförmåga att öka
- dock inte till en nivå som motsvarar behoven i dagens och morgondagens
säkerhetspolitiska miljö. Nedanstående
synpunkter utgår från att beredningens förslag realiseras, trots de politiska piruetter
vi just nu ser avseende finansieringen av det som beredningen föreslår.
Den stora
bristen i utredningen är att man i arbetet inte lyckats enas om att det på
sikt, mot 2030, krävs ytterligare satsningar för att skapa ett trovärdigt
försvar. Det innebär att även om beredningens förslag genomförs fullt ut kommer
det finnas allvarliga luckor i vår operativa förmåga. Visserligen var
beredningens uppdrag att titta på perioden 2021-25, där den föreslagna nivån på
1,5 % av BNP kanske kan ses som rimlig med hänsyn till den tid det tar att
omsätta pengar i förmåga. Dock, med de ledtider som finns, ofta tio år, för att
anskaffa materiel, utbilda personal, begära bygglov mm, krävs längre
inriktningsperioder än 5 år – den komponenten saknas. Att man politisk inte
vill binda upp sig ekonomiskt genom att lova stora framtida satsningar är
förståeligt. Det hade dock varit fullt möjligt att avdela vissa medel för att
vidta måttligt kostnadskrävande förberedelser, t ex miljöprövningar, göra
projektförberedelser för anskaffning av olika typer av materiel, öka
officersrekryteringen etc. Åtgärder som bäddat för att eventuella ytterligare
förstärkningar av försvarsanslaget 2025, som det tycks finnas en politisk
majoritet för, lett till utfall omkring 2030. Nu kommer utfall av eventuella
ytterligare förstärkningar av försvarsanslaget 2025 skjutas fram till 2035,
eller senare. Förutom att en sådan långsiktig inriktning skapat stabilare
planeringsförutsättningar för Försvarsmakten hade det också visat att Sverige
bygger en försvarsförmåga där vi kan bidra till säkerheten i vårt närområde,
och inte även fortsatt vara en säkerhetskonsument på andras bekostnad. Rapporten
ger därför intrycket av ett halvfärdigt projekt där ”konsensusnivån” 1,5 % av
BNP, eller 84 miljarder, blivit styrande i stället för frågeställningen ”hur
bör en krigsavhållande försvarsmakt se ut, vad kan och bör vi göra i närtid,
vad krävs på sikt och hur kan vi förbereda det?”. Den sista delen av frågan är
obesvarad.
Bara för att
nämna två uppenbara och behov som tydligt framgår av beredningstexten, men som
inte heller på lång sikt kan tillgodoses inom ramen för 1,5 %. Flottan behöver
utökas med en ”västkustflottilj” för att bidra till att skydda importsjöfarten,
samtidigt som andra delar av flottan ska kunna verka i Östersjön. Armén behöver
ytterligare minst en brigad för att göra det trovärdigt att Norrland kan
försvaras. Två brigader utgångsgrupperade i Norrland (och utbildade för att
verka där) är också en förutsättning för att kunna avdela en brigad för
insatser i Finland – något som beredningen föreslår, men som nu klingar väldigt
ihåligt. Att dessa två åtgärder inte skulle hinna realiseras inom den kommande
försvarsbeslutsperioden, oberoende av ekonomisk nivå, är klart. Däremot hade
det vara möjligt att nu vidta förberedelser som gjort det möjligt att ha dessa
förmågor på plats omkring 2030, om man kunnat planera för en högre anslagsnivå
efter 2025. Förutom de två konkreta exemplen på behov av ökade förmågor krävs det
också en anslagsnivå på avsevärt högre än 1,5 % för att efterhand kunna omsätta
sådan materiel som blir föråldrad omkring 2030 och strax därefter, det måste
planeras redan nu.
Med detta
sagt om den stora svagheten i beredningens rapport, frånvaron av en inriktning
mot höjda anslag efter 2025, ska det framhållas att de åtgärder som föreslås
inom ramen för de nu aktuella en och en halv procenten, i mina ögon, är
ändamålsenliga och väl avvägda. Även om organisationen också framgent kommer
att vara alltför liten för att ge en trovärdig avskräckande förmåga så kommer
den att bli krigsanvändbar – ett stort framsteg jämfört med läget idag. Tonvikten
på de föreslagna åtgärderna ligger på att utnyttja redan anskaffad materiel, existerande
förbandsstrukturer och befintliga anläggningar till det yttersta. Existerande
stridsfordon renoveras, korvetterna ges adekvat luftvärnsförmåga, fler vapen
anskaffas till JAS-systemet, förrådsställd materiel förbandssätts m fl liknande
åtgärder. Förbanden bemannas fullt ut genom en utökning av antalet
värnpliktiga. De områden där det främst föreslås en utökning av organisationen
kanske inte är de mest publikknipande, logistik, ledning och indirekt eld, men
de utgör en förutsättning för att de övriga förbanden överhuvudtaget ska
fungera och kunna komma till verkan.
Ur operativ
synvinkel framstår den föreslagna förstärkningen på Gotland, upprättandet av en
brigad i Skåne och utbyggnaden av Flygvapnets bassystem som de kanske mest
betydelsefulla – förutom att krigsorganisationen blir operativt användbar och
inte bara taktiskt.
Det finns
många enskildheter i beredningens rapport som skulle kunna kommenteras. Jag
begränsar mig här till några få.
Att armén
ska innehålla tre mekaniserade brigader känns på gränsen till självklart då det
finns tre presumtiva ”brigadplattformar” (P 7, P 4 och I 19) och tillgången på
stridsfordon tillåter det. Här är det främst en fråga om bemanning, något som
kan lösas med ett ökat värnpliktuttag. Beredningen har också tagit hänsyn till
det behov av logistik- och indirekt understöd som en brigadorganisation kräver.
Att även förbanden i Stockholm benämns brigad, trots att det är bara är fråga
om två stridande bataljoner får väl hänföras till den politiska reflexen att vilja
ge sken av mer omfattande åtgärder än vad som motsvaras av verkligheten (inget
parti undantaget). Dock, även om benämningen brigad kan vara missvisande ger
det dock en struktur, ledning, logistik mm, som ökar förbandets förmåga. Det är
positivt.
Utvecklingen
av marinen framstår som oroande. Visserligen tillförs en ubåt, korvetterna ges
robotluftvärn och en amfibiebataljon sätts upp på Västkusten men det är svårt
att värja sig mot intrycket att beredningen haft svårt att bestämma sig för
vilken typ av marin vi behöver, och vilka uppgifter den ska lösa. Här, om
någonstans, framstår behovet av en mer långsiktig inriktning (och ökade anslag)
som helt nödvändig. I brist på medel för både omsättning av dagens korvetter
såväl som för en utökning av antalet fartyg tycks lösningen just nu vara ”vi
seglar vidare med det vi har, sen får vi se”.
Flygvapnets
utveckling är den som beskrivs tydligast. Kanske naturligt genom att den i
huvudsak är knuten till ett dominerande vapensystem, JAS, och att projektet
löper över en mycket lång tidsperiod. Här är det glädjande att beredningen sett
till helheten, inte bara plattformarna, utan också till vad som krävs för att
systemet ska kunna verka. Skrivningarna som pekar på att bassystemet ska byggas
ut visar tydligt på att förmågan till nationellt försvar är prioriterad –
flygvapnets överlevnad och uthållighet vid ett angrepp måste säkerställas.
Hemvärnets
ökade betydelse framgår genom de betydande satsningar på bemanning och
kvalificerad beväpning som föreslås. En
helt rimlig inriktning med hänsyn till behovet av markstridsförband över ytan
och nödvändigheten att kunna möta olika typer av ”hybridhot”. Det snabbt och i
alla delar av landet. Det som däremot framstår som oklart är hur denna
utveckling av Hemvärnet ska kunna ske i praktiken. Samtidigt som det framhålls
att Hemvärnet självständigt ska kunna göra prioriteringar och identifiera behov
pekar den önskade utvecklingen på motsatsen. Ju mer kvalificerad beväpning, mer
krävande uppgifter och betydelsefullare roll i markstriden desto större kommer
samordningsbehovet med armén bli vad avser utbildning, utnyttjande av
skjutfält, samordnad materielförsörjning, utbildning, ledningsmetoder och
befälsförsörjning. Det accentueras dessutom av att beredningen också föreslår
att det ska skapas lokalförsvarsförband vars uppgifter till del kommer vara
likartade med Hemvärnets. Här får jag känslan att jakten på politiska
”popularitetspoäng” slagit igenom på ett olyckligt sätt – vi riskerar att få
två arméer med dubblerade funktioner och inbördes konkurrens. Knappast det
bästa sättet att använda fåtaliga resurser eller skapa hög effektivitet.
Den idag
stora bristen på officerare, och än mer så imorgon, har lett till att beredningen
kommit upp med ett förslag om hur modifiera dagens officersutbildningssystem
med en utvecklad variant av ”Särskild officersutbildning” (SOFU). Man skissar
på en modell där officersutbildningen ska inledas med att alla blivande
officerare, aktiva som reserv, ska genomföra en fullständig
värnpliktsutbildning som efterföljs av en befälskurs på ca ett år inriktad mot
uppgiften att leda lägre förband i strid. Det skulle göra att de
”officersaspiranter” som redan har en akademisk utbildning skulle kunna
utnämnas till officerare direkt efter befälskursen. De som saknar akademisk
utbildning skulle gå till Försvarshögskolan för akademiska studier, för att när
de är genomförda bli utnämnda till officerare. Reservofficerarna återgår till
sin civila gärning. Modellen intressant då den innebär att alla berörda skulle kunna
krigsplaceras på lägre nivåer (där bristen idag är som störst) två år efter
påbörjad militär utbildning, istället som idag efter först fyra år när det
gäller aktiva officerare. Sannolikt skulle därmed den så kallade
verksamhetsförlagda utbildningen vid Försvarshögskolan också kunna kortas ned
eller utgå, den är ju i huvudsak genomförd. Även de som av olika skäl hoppar av
utbildningen vid Försvarshögskolan, tämligen många, skulle därmed också vara
krigsplaceringsbara. Ytterligare en bonus är att ”befälskursen” skulle ha ett
så stort elevantal, nå en kritisk massa, att det var möjligt at bedriva
övningar där eleverna kan öva med varandra, och inte alltid vara beroende av extern
övningstrupp. Det skulle också finnas skäl och möjlighet avdela särskilt kompetenta
officerare för att leda kursen. Det vore en stor skillnad mot dagens tämligen plottriga
system med små grupper av olika elevkategorier som vid olika tidpunkter ska få
tillfälle till målinriktad ”plutonchefsutbildning” (motsvarande). Intressant
nytänkande av beredningen.
Sammantaget.
Beredningen har gjort så gott man kan inom givna ramar, och det har man gjort
bra. Ordföranden Björn von Sydow och huvudsekreteraren Tommy Åkesson, med
medhjälpare, förtjänar där stort beröm. Det finns alla skäl att ta åt sig
beredningens förslag. Det stora, och olösta, problemet är att det saknas en långsiktig
och tydlig ekonomisk inriktning, mot 2030, med ytterligare ökade anslag. Något
som lett till att det hus man var satt att bygga, ett trovärdigt försvar, bara
kommer att bli halvfärdigt.
*****
P.S. Det
finns åtskilligt mer att skriva. Jag ber att få återkomma med andra aspekter
senare, bland annat med en analys av vilken operativ förmåga den föreslagna
organisationen kan tänkas få.