Nästa vecka,
18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka
10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver
deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten
kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.
Varför detta
stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt
uppe i norra Sverige?
Svaret är
att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna
över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med
Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.
I och med
att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska
annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit
en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla
kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa
dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.
Rysslands medel
att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och
flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför
angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som
att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut
i Atlanten.
De
Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i
Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen
tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland
annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade
på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.
Ur rysk
synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och
svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser
i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt,
också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något
som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också
användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om
Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i
Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa
havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är
beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell
militär hjälp.
Det främsta
hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och
kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen
kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju
längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar
och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska
luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska
luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka
fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva
”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.
Att besätta
stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande
strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt
gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta
stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan
också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.
Ett ur
svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå
situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato,
men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då
känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och
svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på
Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med
Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns
därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern
Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma
operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.
Till dessa
operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske
viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på
Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att
avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands
möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något
som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter,
exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i
övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra,
utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i
Europa.
Här uppstår
frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt
ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt
ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att
försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien
– det är bra.
Samtidigt
ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en
brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara
norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha
behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja
framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar
eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer
vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte
medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.
Försvaret av
norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock
uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha
förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära
förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att
fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade)
räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som
Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna
är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några
resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland
(eller Norge).
Möjligheterna
att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets
förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga
i stort sett obefintlig.
Norra
Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra
oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att
satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra
delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för
att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors
ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge
– speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra
det.
Sammantaget.
Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett
första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra
Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av
alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd
från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.
Förhoppningsvis
visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och
därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i
övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget
territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det
skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som
Europa i övrigt.
*****
P.S. Jag
önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande
övning.