Permanent militär närvaro på Gotland - några kommentarer

 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.

                                                                              *****

Medlemskap i Nato skulle öka Sveriges säkerhet - kommentar till Bringéus utredning

Ambassadör Bringéus överlämnade idag (fredag 9 september) sin utredning ”Säkerhet i ny tid” till regeringen. http://www.regeringen.se/contentassets/dc054ef38cde47dabf5aadf63dcab469/sou-2016_57.pdf

Utredarens genomgång av de faktorer som påverkar Sveriges säkerhet och stabiliteten i vårt närområde talar tydligt för ett svenskt Natomedlemskap.

Redan i den inledande, mycket läsvärda, säkerhetspolitiska analysen framgår klart att Sveriges säkerhet är intimt knuten till våra grannländers – det som ökar deras säkerhet ökar också Sveriges säkerhet.

Här kan Sverige ge två bidrag:

• att öka Natos avskräckningsförmåga, främst genom att underlätta för Nato att försvara sina baltiska allierade, men också genom att skapa möjligheter till en samordnad nordisk försvarsplanering,
  
  
• att öka Sveriges nationella försvarsförmåga, d v s att inte utgöra ett militärt svaghetsområde som inbjuder till ett ryskt angrepp i händelse av en konflikt i Baltikum (då med syfte att försvåra Nato-operationer till stöd för Baltikum),
  
  

Att ett svensk – finskt samarbete inte utgör ett alternativ till ett inträde i Nato framgår också klart i utredningen. Inte ens en formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik (två osannolika alternativ) skulle eliminera behovet av hjälp i händelse av ett angrepp mot något av länderna.

Ett svenskt (och finskt) Natomedlemskap skulle öka möjligheterna till militär samverkan, inte bara med Finland utan också med övriga nordiska länder.

Eller som utredaren säger om hur våra grannar och partners ser på saken:

 ”Med Sverige som medlem i Nato uppfattas västs förmåga att verka konfliktavhållande i Östersjöregionen öka och riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida minska. En gemensam regional operativ planering skulle kunna genomföras och ett eventuellt gemensamt uppträdande i händelse av en kris inte behöva improviseras”.

Utredaren dödar också ett antal vanligt förekommande argument bland Natomotståndarna:

• att en Natoanslutning med automatik skulle innebära drastiskt ökade försvarsutgifter,
• att Nato skulle placera kärnvapen på svenskt territorium,
• att det skulle minska Sveriges möjligheter att uppträda som medlare i olika konflikter,
• att ryska eventuella motreaktioner skulle utgöra en allvarlig fara för Sverige.

Utredaren klargör också mycket tydligt att enbart partnerskap med Nato eller bilaterala överenskommelser med enskilda länder är dåliga substitut för ett medlemskap i alliansen.  

Utredarens avslutningsord borde mana till eftertanke:

”Nationella gränser utgör inga skyddsvallar. Det är svårt att föreställa sig att något land i vår del av världen skulle kunna hålla sig utanför en militär konflikt i regionen”

”Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Sammantaget går knappast att tolka utredningen på något annat sätt än att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ett centralt, kanske t o m avgörande, bidrag till en sådan konfliktförebyggande säkerhetspolitik.

Avslutningsvis. Det är sällan jag läst ett så entydigt och väl genomarbetat underlag rörande svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Var och en som på något vis vill delta i den säkerhetspolitiska debatten har alla skäl att läsa ambassadör Bringéus utredning i sin helhet (en länk finns i inledningen till detta inlägg).

                                                                              *****