Försvarsmakten
har idag klara problem att klara sin personalförsörjning. Det saknas i
storleksordningen 7000 anställda soldater och sjömän. Försvarsmakten måste lita
till tidigare utbildade värnpliktiga som krigsplaceras för att fylla luckorna.
En metod som knappast håller i längden. Rekryteringen av officerare
underskrider kraftigt behovet. Dessutom slutar många, såväl officerare som
soldater, i förtid. Konsekvenserna är ytterst allvarliga. Det går inte att öva
fältförbanden med rätt organisation och personal, det kommer att saknas
kompetenta chefer på alla nivåer och utbildningskostnaderna skjuter i höjden.
För att råda
bot på delar av problemet har regeringen tillsatt en utredning som leds av
Annika Nordgren Christensen där hon bl a ska undersöka i vad mån dagens system
med heltids- respektive deltidstjänstgörande soldater kan och bör kompletteras
med någon typ av värnplikt. Det är en välkommen och nödvändig utredning.
Här skulle
jag dock vilja peka på en i mina ögon fundamental faktor som utredningen inte
givits i uppdrag att hantera och som tycks negligeras även i andra sammanhang.
Försvarsmakten ska kunna genomföra strid – vad innebär det när det gäller
behovet av personal, räcker det med att fylla upp dagens (snäva)
personaltabeller?
Mitt intryck
är att många tycks utgå ifrån att när alla idag listade befattningar i
organisationen är besatta så har vi förband som kan lösa de uppgifter som
förbandsmålsättningarna innebär. Ungefär som en industri eller ett ämbetsverk,
finns det en befattningshavare för varje uppgift så fungerar organisationen.
Så är det
inte. Alltför många tycks ha glömt bort (alternativt aldrig accepterat tanken)
att Försvarsmakten skall kunna föra strid också – inte bara kunna öva och verka
i fredstid. För att kunna fungera i krig krävs det reserver av alla slag, även
personal.
Saknas det i
ett förband en person som skall lösa en specifik uppgift går det inte att säga
som i ett ämbetsverk om någon är sjuk ”vi tar upp ärendet när XX är tillbaka
nästa vecka”. Finns det på en flygbas inte personer tillgängliga som kan
klargöra en viss robottyp, eller hantera kryptona till planens datalänkar, så
spelar det liten roll hur kvalificerade flygplan och duktiga piloter vi än har.
Det får inte finnas luckor i systemet, ens för en kortare tid.
Problemet
fanns självfallet även tidigare, men genom organisationens storlek fanns det då
dock en avsevärt större redundans. Dessutom, ju mer kvalificerad organisationen
blir, framförallt när det gäller tekniskt komplicerade system, desto
allvarligare blir problemet. Det är i många fall endast ett fåtal människor som
behärskar vissa uppgifter.
Här finns
det därför alla skäl att se över hur man kan bygga in reserver för att gardera
sig mot att vissa nyckelpersoner inte finns gripbara vid en beredskapshöjning,
eller i värsta fall krig. Skälen kan vara många: sjukdom, utlandsvistelse eller
t o m vägran att inställa sig.
Förr hade
alla (armé) förband regelmässigt en mobiliseringsreserv som innebar att
förbandet var uppfyllt till 110 %. Genom att allt fler personer i
organisationen idag innehar speciella nyckelkompetenser så skulle det behövas
en noggrann analys av vad det skulle innebära om vissa personer inte fanns
tillgängliga vid det enskilda förbandet i ett skarpt läge. En sådan analys
borde sedan leda till att en viss ”kompetensreserv” skapas inom dessa områden.
Det förutom en mera generell reserv för att förbanden ska bli fulltaliga vid
mobilisering.
Ytterligare ett skäl varför det är nödvändigt
att ha redundans i organisationen är att krig är farligt, d v s förband får
förluster i strid, något som alltför många tycks förtränga eller blunda för. Ibland
framförs argumentet att framtida krig kommer bli så korta att det varken kommer
vara möjligt eller någon större idé att ersätta förluster – man får slåss med
det man har från början sedan är det slut. Återigen fel tänkt, eller kanske snarare
okunskap. Nedanstående exempel är inte unikt.
Den
israeliska 77. Pansarbataljonen fick vid Oktoberkriget 1973 under de första krigsdygnen
28 av sina 35 stridsvagnar utslagna, delvis eller fullständigt. I de flesta
fall blev vagncheferna, underofficerare eller yngre officerare, skadade eller
dödade. En effektiv bärgnings- och
reparationstjänst gjorde dock att många av de skadade vagnarna kunde repareras,
ibland redan på några timmar. Hade det då inte funnits reservbesättningar till
dessa vagnar så att de kunde sättas in i strid igen hade den israeliska fronten
med största sannolikhet brutit samman redan efter något dygn.
Det var
ingen tillfällighet att våra stridsvagnskompanier tidigare hade en s.k.
reservpluton med ett antal utbildade vagnchefer, skyttar m fl. Utvärdering av
krigserfarenheter var en viktig del av organisationsutvecklingen i
Försvarsmakten. Här går det också att återkoppla till exemplet med specialister
på flygbaser, även de kommer att drabbas av förluster. Det är utomordentligt
dålig stridsekonomi, eller om man så vill försvarsekonomi, att inte bädda för
att kvalificerade vapensystem ska kunna fortsätta att verka även när man får
personalförluster.
Slutligen en
faktor som alltför många tycker är obekväm att ta upp. Alla människor klarar inte
av den extrema miljö som strid innebär; fara för eget liv, döda kamrater,
utmattning, kaos mm. Konsekvenserna blir
självfallet störst när det är chefer på olika nivåer som inte klarar av att
lösa sina uppgifter. Fungerar inte chefen så kan följderna för hans eller
hennes underlydande bli katastrofala (åter en skillnad mot ett ämbetsverk där
sannolikt få dör om chefen ”går i väggen”). Det krävs därför en befälsreserv,
från ”korpral till general”, för att snabbt kunna byta ut chefer som av olika
anledningar inte fungerar, det redan från krigets första dag. Dessutom,
befälsförlusterna är proportionellt sett avsevärt större i krig än förlusterna
av manskap, en ofta bortglömd sanning.
Även om
Annika Nordegren Christensens utredning i första hand har att se till hur de
idag existerande befattningarna ska bemannas, vilket är nog så viktigt, så anges
också i direktiven att hon ska titta på ”tillväxtperspektivet”. Det ger, i mina
ögon, möjligheter att undersöka alternativ som genom en viss överutbildning
skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool
för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga
reserver. Det senare ett måste om
Försvarsmakten skulle behöva lösa den uppgift som motiverar dess existens – genomföra
strid.
Twitter: @neretnieks