I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/
) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De
styrande slutsatserna där blev:
”Det dimensionerande
hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av
svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att
försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa
ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.
”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.
Jag vill påpeka
att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så
borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i
termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå
ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika
inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på
omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär
de samma som idag.
Strukturer
Det
finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte
elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en
kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida
inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ.
Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och
därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för
att ge största totala effekt.
Dessutom,
jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande
patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
Som
en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer
vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka
självfallet kan och kommer att utvecklas:
-
En organisation med tonvikt på
”fjärrbekämpningsförmåga”,
-
En organisation med tonvikt på
mekaniserade anfallförband.
Att
alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig
på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs
armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i
dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt
territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen
statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant
hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon
armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt - inte ens i
de viktigaste riktningarna.
Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”
Det
som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem
av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och
”jägarförband” för målidentifiering och eldledning - ”artilleribrigader”. Det
på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken
i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt
försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana
vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom
avgörande målet - att försvåra för Nato att genomföra operationer i
Östersjöområdet.
Värdering
Modellen
innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest
med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet
att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår. Den innebär att det, i många situationer,
finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans
operation – när han är som sårbarast.
Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t
ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för
bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition
som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig
spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad
verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).
I
vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i
form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och
därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är
tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka
synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.
En
organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den
här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om
ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t
ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära
totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle
innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa
allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex
luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare
på marken.
Systemen
har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt
med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det
senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer
att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system - områden där det
antagligen finnas civilbefolkning.
Två
faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora
ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras
beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende
ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4
utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en
minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda
skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske
hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt
beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de
skall verka över längre avstånd.
Slutsatser
Konceptet
kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket
hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband
över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera
med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att
framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet
kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a
tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga
svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning
eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan
att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta
olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall
angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att
systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga
systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd - kvalificerat
luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.
Det
som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och
därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens
skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot
olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för
någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas
inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra
effekthöjande egenskaper. Syftet med
organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att
angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt
skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge
Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering
Modellen
innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal
förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt
bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings-
eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om
angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer
vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat
område är stor.
Dock,
att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta
en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka
angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande
styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter
ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett
överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser
som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå
de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett
resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större
upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato
(antagligen) utgör.
Sammanfattande slutsatser
Båda
koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en
kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.
Den
bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och
hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i
ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet
och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 %
av BNP) är:
-
Att dagens mekaniserade förband borde organiseras
i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga
stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader
kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns
många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två –
utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag
återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade
utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör,
förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i
huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
-
Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med
långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i
arméorganisationen.
-
Att dagens organisation av
special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika
tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga
systemens ”ögon”,
-
Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks
(här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara
en del av Flygvapnet).
-
Att förmågan att möta olika telekrigshot,
genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.
-
Att Hemvärnet, eller om man så vill
territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får
förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i
anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga
systemen). Hemvärnet bör också bli en
integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen
(gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).
Som
läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en
utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande,
skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som
armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land
med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan
utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av
utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att
tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.
Självfallet
finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande
(mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar,
eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling.
Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).
Slutligen
något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av
antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste
bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en
utökning med kanske 7000 personer.
Att
döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att
åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet. Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.
Den
kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är
inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens
redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk.
Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle
det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser
som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större
utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga)
civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det
civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i
framtiden, men riskerar att stå utan.
*****